9:e april

Hans enorma närvaro i ljuset överskuggades bara av den gränslösa effekten Hans röst hade. Ett respektingivande mullrande, sammanfogat med en projicerad känsla av acceptans. Kaleb skulle aldrig våga säga emot Honom, oavsett vad som önskades eller befalldes. Hans röst trängde genom den ofantliga tystnaden och fyllde Kaleb med en känsla av underkastelse och omätlig respekt för Honom. Han hade återuppstått, eller så var Han kanske aldrig död?

”Vi har sett”, började Han och Kaleb märkte hur han drog efter andan och lyssnade med andakt. Trots att han aldrig om han ens ville kunde överrösta Honom vågade han inte röra sig, varje muskel i hans kropp stelnade.

”Och Vi vet vad som måste göras. Abaddon måste tas hand om.”

Kaleb var osäker på exakt vad Han menade med ta hand om, men vågade inte fråga.

”Vi har även beslutat att du, Kaleb, kommer att spela en avgörande roll i hur allt slutar.”

Kaleb ryckte till och upplevde hur hans sinne översvämmades av en uppsjö av olika känslor – stolthet, rädsla, förundran och förvirran.

5:e april

Dariuz vände sig på marken, såg det röda stänket på betongen och kände hur en varm känsla spreds över hans ansikte. Världen gungade och hans blick var suddig. Anzu, som inte riktigt hade förstått vad som hänt vände på klacken och började springa i motsatt riktning.

I ren panik flydde hon tillbaka samma väg som de kom, och som genom ett mirakel verkar Abaddon inte se henne, eller inte bry sig om henne, han fortsatte med stora steg rakt emot Dariuz och Laila.

Dariuz försökte ta sig upp på fötter igen, men yrseln från piskrappet höll honom på marken. Halvkrypandes försökte han ta sig ifrån Laila, men en hård spark i sidan kastade honom omkull på rygg. Laila skrattade och Dariuz hostade och kände hur hans blod rann ner i halsen.

Abaddon hann tillslut upp med dem och lutade sig över Dariuz, som fortfarande låg på rygg på den hårda betongen. Gestalten förmörkade solen och sände kalla kårar genom Daiuz sinne.

”Din insubordination måste självfallet bestraffas…” började Abaddon, och hånlog. ”Men jag ska fundera lite om jag behöver dig i framtiden, du kanske får leva ett tag till…”