Hettan och stanken var outhärdlig. Jag visste att det på andra sidan dörren inte levde längre, för andra gången, stönen hade sedan någon minut sedan tystnat därutifrån, men hettan som strömmade genom dörren in på oss vittnade om att den vägen ut var stängd.

 

”Kyrkan kommer att bli het övertänd”, flämtade Emilia. ”Vi måste ut härifrån!”

 

Jag nickade, men svarade inget utan tittade istället runt i rummet som vi befann oss i. Den enda synliga vägen ut var genom ett fönster. Jag kastade mig fram och med hjälp av en stol lyckades jag häva mig upp till fönstret. Det var upplåst. Jag hjälpte Emilia upp, innan jag hoppade ner på utsidan.

 

Det var inte märkvärdigt högt, ett par meter kanske, men jag slog i marken hårt och höll på att tappa andan. Emilia landade bakom mig, långt smidigare och hon var snabbt på benen igen. Vi såg oss omkring och av utsikten omkring oss att döma var det inte bara Sofiakyrkan som stod i brand, flera tjocka, mörkgrå pelare reste sig mot himlen. Gatorna runt oss såg ut som krigszoner, överallt låg det skräp och krossat glass, här och var låg lik som åtminstone inte än hade rest sig för att jaga oss.

 

Jag snurrade runt, osäker på var jag skulle föreslå att vi fortsatte jakten, innan Emilia avbröt min förvirrade tankegång.

 

”Jag har en bil”, sa hon kort, men orden andades mycket hopp. ”Om den nu inte har blivit förstörd.”

 

”Var finns den?”

 

”Den står parkerad utanför Epedemien. Det är inte långt.”

 

”Visa vägen”, sa jag och vi började springa. Hon ledde mig kvickt genom staden och vi hade turen med oss, inga odöda överraskade oss. När hon dock ökade farten mot Slottskyrkogården blev jag kall inombords.

 

”Är du säker på att det är en god idé att ta den här vägen?” frågade jag, och hon stannade upp.

 

”Vad menar du?” frågade hon, med en något förvirrad och skeptisk ton.

 

Jag trevade lite, min rädsla var befängd insåg jag. ”Jo, de där som jagar oss ser ju onekligen döda ut. Du tror inte att fler har tagit sig ur jorden på kyrkogården?”

 

Mina ord lät inte riktigt lika korkade i mitt eget huvud. Hon verkade dock ta min tvekan på allvar. ”Nej”, svarade hon efter en kort stunds eftertanke. ”Jag tror inte att det är någon som har lyckats gräva sig ner och bita dem också, för det verkar sprida sig genom sår, eller hur?”

 

”Sant…” svarade jag. ”Det är bäst att vi skyndar oss.”

 

Det kan ha varit för att brandröken till del förmörkade himlen, men jag insåg i samma stund som vi kom fram till bilen att det hade börjat mörkna, snabbare än jag trodde. Bilen såg dessbättre orörd ut, och jag satte mig i passagerarsätet och låste efter mig, samtidigt som hon tog på sig bältet och vred om nyckeln. Bilen, en bäbisblå Volvo 240, hoppade till, men lamporna tändes svagt och motorn hostade till och startade.

 

Emilia backade ut bilen från parkeringsrutan och satte fart ner för gatan.

 

”Vart ska vi?” frågade jag, samtidigt som Emilia styrde hårt åt vänster för att undvika en kvaddad bil som stod och tjöt med billarmet utanför resecentrumet.

 

”Bort härifrån åtminstone”, svarade hon. ”Men först måste jag hem och hämta en grej.”