Jag lade knappt märke till den förvånande mängd godispapper som låg på golvet vid passagerarsätet i Emilias bil. Jag var inte ens säker på om jag kom ihåg vilken färg det hade varit på bilen, än mindre vilket märke. Förvirringen och känslan av overklighet hade slagit till med full kraft. Hade jag verkligen blivit attackerad av zombies och bränt ner Sofiakyrkan? Jag kanske drack mycket mer rom än jag trodde och hade en störd fylledröm? Mina tankar avbröts plötsligt då en bekant figur dök upp på vägen framför Emilias bil.

 

”Emobruden!”, skrek jag. Emilia fick bilen att stanna innan den träffade emobruden och såg underligt på mig.

 

”Emobruden?”, sade hon undrande och stirrade på tjejen framför bilen.  Jag insåg att hennes förbryllade min var befogad. Tjejen på gatan utanför resecentrum såg verkligen ut som emobruden. Fast inte emo.

 

Jag hoppade ur bilen och Emilia följde tveksamt efter mig med blicken fäst på tjejen framför oss.

 

”Vad glad jag är att se några fler vanliga människor här!”, ropade hon. ”Hittills har jag bara följts av den här”, sade hon och pekade mot en lång man en bit bort. Mannen kom långsamt mot dem. Hans kläder var slitna och solkiga. Blodfläckar var förmodligen något bland det renaste på den hemska skjortan tänkte jag samtidigt som zombien närmade sig.

 

”Vaaeeh…”, mannens gutturala läte avbröts. Han hade fått en ölburk kastad rakt i ansiktet. Jag vände mig tvärt mot Emilia, men jag hann aldrig säga något.

 

”Det var det enda vapenliknande jag hittade i overallen”, halvt skrek hon med hes röst. ”Jag kastade inte tillräckligt hårt, in i bilen!”. Hon backade mot bilen.

 

”Va i hela helvete?!”, utbrast zombien och kände på pannan med ena handen. ”Det lär la bli ett jäkla märke där nu. Va äre me dej din galna kona?!”, fortsatte den argt.

 

”Eeh, jag tror inte det är en zombie”, hörde jag mig själv säga samtidigt som jag noterade att jag under den här dagen hade sagt så många saker som verkligen lät urdumma att jag förmodligen slagit något slags världsrekord. Emilia tittade misstroget mot mig och riktade sedan blicken tillbaka mot mannen. Emobruden som inte var emo tittade mot mig och såg nästan ut som hon försökte hålla sig för skratt.

 

”Det här är Rojne”, sade tjejen som inte var emobruden. Rojne stod fortfarande och svor för sig själv. ”Jag heter Hanna. Vi råkade mötas på stationen nyss. Jag måste hitta min syster, hon är kanske på väg hit men det är fullt med zombies överallt. Jag vet inte ens var hon var någonstans. Jag pratade med henne kort på telefonen förut men var tvungen att lägga på när jag hörde zombies närma sig. Jag har försökt ringa henne igen men nu svarar hon inte. Jag försökte se om hon var på väg hitåt den här vägen när jag såg bilen och hoppades att det var någon som kunde hjälpa mig”. Hon hade pratat allt snabbare och flämtade lite efter att hon avslutat sista ordet.

 

”Vi ska sticka härifrån”, sa Emilia. ”Vi ska bara hem till mig en sväng först, sen är det snabbaste vägen ut ur stan som gäller!”. Hennes röst var bestämd. Hanna såg bestört ut. Eller kanske vilsen?

 

”Vad heter din syster?”, frågade jag. Hon var så lik emobruden, undrar om det kunde vara så osannolikt att det var hon som var hennes syster?

 

”Jenny”, svarade Hanna. Jag insåg att jag återigen sagt något korkat. Jag visste ju inte ens vad emobrudens namn var. Den här zombiehistorien hade verkligen förvandlat min hjärna till någon slags sörja som bara bubblade av idiotiska uttalanden. Jag bestämde mig för att låtsas som ingenting, men tänkte ändå att jag måste ta mig tillbaka till emobruden och tanten i lägenheten innan vi stack. Jag blev nästan osäker på om jag skulle hitta dit igen, å andra sidan var väl Jönköping inte värre än att jag skulle hitta någorlunda och känna igen mig när jag väl var på rätt väg.

 

”Det här är Emilia. Jag heter…”, men jag blev avbruten av ett ljud som fångade allas uppmärksamhet. Något förde ett ordentligt oväsen längre ner på Barnarpsgatan.