Ljudet blev allt högre och högre . Oroliga blickar utbyttes då vi kände att marken började vibrera. Vibrationerna fortsatte upp i kroppen. Känslan kunde liknas vid att man stod väldigt nära en stor högtalare. Jag kollade på Rojne, utifrån hans min att döma såg han såg ut att känna sig som lejonet Simba i Lejonkungen, när han ser gnuerna komma springande.

 

En ny rökpelare tonade upp sig mot himlen, denna gång i höjd med Hemköp.

 

”Vad fan är det som händer?”, skrek Emilia.

 

Hon som nyss var så bestämd tycktes med ens inte alls lika säker. Jag såg att något inte var som det skulle, hennes kroppsspråk förändrades och armarna tycktes inte kunna sluta vifta.

 

”Lugna ner dig, se på mig, ta ett djupt andetag”, sade jag med en ton som om jag talade till ett litet barn på en förskola.

 

Med gråten i halsen fick hon fram orden som gjorde att en rysning for genom kroppen. ”Min mamma jobbar där”.

 

”Oj”, svarade jag och insåg med det samma att det inte var en önskvärd reaktion.

 

Rojne som hållit sig lite i bakgrunden, sa med förvånansvärt len röst att det nog inte var någon fara, hon hade säkert hunnit fly. Något som vi alla visste var en lögn. Hanna kramade om Emilia slängde en lugnande blick åt Rojnes håll. Han förstod att ingen av oss trott på honom, men blicken han fick ingav ett tack-jag-vet-att-du-gjorde-ditt-bästa.

 

Emilia som hade blicken riktad åt Banarpsgatan ryggade plötsligt undan. Hennes högra arm riktades rakt fram och pekfingret pekade åt något som rörde sig längre ner på gatan. Något var på väg emot oss där vi stod i korsningen Järnvägsgatan/Banarspgatan. Lukten av rök blev allt kraftigare, det tycktes blåsa sydlig eller möjligen sydvästlig vind. Vad det än var som var där borta så rörde det sig snabbt.

 

”Hoppa in i bilen”, min röst var förvånansvärt stark och tydlig.  Rojne tog plats bakom förarsätet. Hanna tvekade lite om huruvida hon skulle in i bilen eller ej.

 

”Jag vet att du vill hitta din syster, men du kan inte göra det själv. Vi hjälps åt så hittar vi henne tillsammans, okej?”, det var bara tomma ord, min tro om att hitta Lisette och Emobruden var inte stark. Jag hoppades innerligt att Hanna trodde på mig.

 

”Okej”, sade Hanna och tog plats i baksätet bredvid Rojne.

 

Väl inne i bilen uppstod en enorm tystnad. Var det sorgen efter att ha mist en närstående? Eller var det vetskapen om att man aldrig kommer att få veta om ens syster eller vän fortfarande var i livet? För mig berodde tystnaden på det enorma sveket. Jag hade lovat att hjälpa dem, istället flyr jag. Bort ifrån allt det hemska.

 

Emilia trampade gasen i botten och kollade i backspegeln. Hon trodde inte sina ögon.