Ljudet blev allt högre och högre . Oroliga blickar utbyttes då vi kände att marken började vibrera. Vibrationerna fortsatte upp i kroppen. Känslan kunde liknas vid att man stod väldigt nära en stor högtalare. Jag kollade på Rojne, utifrån hans min att döma såg han såg ut att känna sig som lejonet Simba i Lejonkungen, när han ser gnuerna komma springande.

 

En ny rökpelare tonade upp sig mot himlen, denna gång i höjd med Hemköp.

 

”Vad fan är det som händer?”, skrek Emilia.

 

Hon som nyss var så bestämd tycktes med ens inte alls lika säker. Jag såg att något inte var som det skulle, hennes kroppsspråk förändrades och armarna tycktes inte kunna sluta vifta.

 

”Lugna ner dig, se på mig, ta ett djupt andetag”, sade jag med en ton som om jag talade till ett litet barn på en förskola.

 

Med gråten i halsen fick hon fram orden som gjorde att en rysning for genom kroppen. ”Min mamma jobbar där”.

 

”Oj”, svarade jag och insåg med det samma att det inte var en önskvärd reaktion.

 

Rojne som hållit sig lite i bakgrunden, sa med förvånansvärt len röst att det nog inte var någon fara, hon hade säkert hunnit fly. Något som vi alla visste var en lögn. Hanna kramade om Emilia slängde en lugnande blick åt Rojnes håll. Han förstod att ingen av oss trott på honom, men blicken han fick ingav ett tack-jag-vet-att-du-gjorde-ditt-bästa.

 

Emilia som hade blicken riktad åt Banarpsgatan ryggade plötsligt undan. Hennes högra arm riktades rakt fram och pekfingret pekade åt något som rörde sig längre ner på gatan. Något var på väg emot oss där vi stod i korsningen Järnvägsgatan/Banarspgatan. Lukten av rök blev allt kraftigare, det tycktes blåsa sydlig eller möjligen sydvästlig vind. Vad det än var som var där borta så rörde det sig snabbt.

 

”Hoppa in i bilen”, min röst var förvånansvärt stark och tydlig.  Rojne tog plats bakom förarsätet. Hanna tvekade lite om huruvida hon skulle in i bilen eller ej.

 

”Jag vet att du vill hitta din syster, men du kan inte göra det själv. Vi hjälps åt så hittar vi henne tillsammans, okej?”, det var bara tomma ord, min tro om att hitta Lisette och Emobruden var inte stark. Jag hoppades innerligt att Hanna trodde på mig.

 

”Okej”, sade Hanna och tog plats i baksätet bredvid Rojne.

 

Väl inne i bilen uppstod en enorm tystnad. Var det sorgen efter att ha mist en närstående? Eller var det vetskapen om att man aldrig kommer att få veta om ens syster eller vän fortfarande var i livet? För mig berodde tystnaden på det enorma sveket. Jag hade lovat att hjälpa dem, istället flyr jag. Bort ifrån allt det hemska.

 

Emilia trampade gasen i botten och kollade i backspegeln. Hon trodde inte sina ögon.

 

 

9 april

Ljudet från fotstegen studsande emot väggarna, vilket gjorde det svårare att lokalisera var hon befann sig. Han visste inte heller hur stort hålrummet var eller hur långt under jord de kunde tänkas vara. Det fanns två alternativ, att fly genom att använda portalen eller att ta striden. Just som han övervägde de två fick han ett slag i sidan. Den ilande smärtan från piskan kändes längs med hela den vänstra sidan, värst var det över låret. Ihopsjunken på marken hörde han stegen närma sig, tills de stannade och tystnaden spred sig i grottan. Lucifer stod endast ett par meter ifrån honom. Han kunde känna den svarta blicken som synade honom där han låg. Ett vinande ljud hördes. De långa läderstyckena träffade huvudet, slaget var inte alls lika hårt som det tidigare trots det kände Mikael att huvudet var nära på att explodera. Det var antagligen det som gjorde att hennes skratt lät än hemskare än vad han mindes. Kylan fick honom att rysa till, handen på kinden tycktes suga ut hans medvetande. 
Det sista han hörde var de bekanta stegen och Lucifer som sade ”Men, men ser man på, Jilbrail. Du dök upp tillslut!”

 

Jag lade knappt märke till den förvånande mängd godispapper som låg på golvet vid passagerarsätet i Emilias bil. Jag var inte ens säker på om jag kom ihåg vilken färg det hade varit på bilen, än mindre vilket märke. Förvirringen och känslan av overklighet hade slagit till med full kraft. Hade jag verkligen blivit attackerad av zombies och bränt ner Sofiakyrkan? Jag kanske drack mycket mer rom än jag trodde och hade en störd fylledröm? Mina tankar avbröts plötsligt då en bekant figur dök upp på vägen framför Emilias bil.

 

”Emobruden!”, skrek jag. Emilia fick bilen att stanna innan den träffade emobruden och såg underligt på mig.

 

”Emobruden?”, sade hon undrande och stirrade på tjejen framför bilen.  Jag insåg att hennes förbryllade min var befogad. Tjejen på gatan utanför resecentrum såg verkligen ut som emobruden. Fast inte emo.

 

Jag hoppade ur bilen och Emilia följde tveksamt efter mig med blicken fäst på tjejen framför oss.

 

”Vad glad jag är att se några fler vanliga människor här!”, ropade hon. ”Hittills har jag bara följts av den här”, sade hon och pekade mot en lång man en bit bort. Mannen kom långsamt mot dem. Hans kläder var slitna och solkiga. Blodfläckar var förmodligen något bland det renaste på den hemska skjortan tänkte jag samtidigt som zombien närmade sig.

 

”Vaaeeh…”, mannens gutturala läte avbröts. Han hade fått en ölburk kastad rakt i ansiktet. Jag vände mig tvärt mot Emilia, men jag hann aldrig säga något.

 

”Det var det enda vapenliknande jag hittade i overallen”, halvt skrek hon med hes röst. ”Jag kastade inte tillräckligt hårt, in i bilen!”. Hon backade mot bilen.

 

”Va i hela helvete?!”, utbrast zombien och kände på pannan med ena handen. ”Det lär la bli ett jäkla märke där nu. Va äre me dej din galna kona?!”, fortsatte den argt.

 

”Eeh, jag tror inte det är en zombie”, hörde jag mig själv säga samtidigt som jag noterade att jag under den här dagen hade sagt så många saker som verkligen lät urdumma att jag förmodligen slagit något slags världsrekord. Emilia tittade misstroget mot mig och riktade sedan blicken tillbaka mot mannen. Emobruden som inte var emo tittade mot mig och såg nästan ut som hon försökte hålla sig för skratt.

 

”Det här är Rojne”, sade tjejen som inte var emobruden. Rojne stod fortfarande och svor för sig själv. ”Jag heter Hanna. Vi råkade mötas på stationen nyss. Jag måste hitta min syster, hon är kanske på väg hit men det är fullt med zombies överallt. Jag vet inte ens var hon var någonstans. Jag pratade med henne kort på telefonen förut men var tvungen att lägga på när jag hörde zombies närma sig. Jag har försökt ringa henne igen men nu svarar hon inte. Jag försökte se om hon var på väg hitåt den här vägen när jag såg bilen och hoppades att det var någon som kunde hjälpa mig”. Hon hade pratat allt snabbare och flämtade lite efter att hon avslutat sista ordet.

 

”Vi ska sticka härifrån”, sa Emilia. ”Vi ska bara hem till mig en sväng först, sen är det snabbaste vägen ut ur stan som gäller!”. Hennes röst var bestämd. Hanna såg bestört ut. Eller kanske vilsen?

 

”Vad heter din syster?”, frågade jag. Hon var så lik emobruden, undrar om det kunde vara så osannolikt att det var hon som var hennes syster?

 

”Jenny”, svarade Hanna. Jag insåg att jag återigen sagt något korkat. Jag visste ju inte ens vad emobrudens namn var. Den här zombiehistorien hade verkligen förvandlat min hjärna till någon slags sörja som bara bubblade av idiotiska uttalanden. Jag bestämde mig för att låtsas som ingenting, men tänkte ändå att jag måste ta mig tillbaka till emobruden och tanten i lägenheten innan vi stack. Jag blev nästan osäker på om jag skulle hitta dit igen, å andra sidan var väl Jönköping inte värre än att jag skulle hitta någorlunda och känna igen mig när jag väl var på rätt väg.

 

”Det här är Emilia. Jag heter…”, men jag blev avbruten av ett ljud som fångade allas uppmärksamhet. Något förde ett ordentligt oväsen längre ner på Barnarpsgatan.

 

Kommendörkapten Jonathan Kent var på många sätt en man som lämnade mycket till eftervärlden när han dog. Inte minst en sörjande dotter. Brenda Kent hade uppfostrats nästan lika mycket av Jonathans närmsta män, och kvinnor, i besättningen som av Jonathan själv. Inte för att han på något sätt vantrivdes i sin dotters sällskap utan för att han som kommendörkapten tog sitt ansvar för alla de 60 000 människor som befann sig på U.S.S. Goldstar på största allvar. Huruvida Brendas mor fanns med i bilden eller inte har inte kunnat fastställas och historikerna har inte heller kunnat komma överens om den mest troliga teorin. Vad som däremot verkade tydligt från alla de källor man kunnat hitta är att Brenda på många sätt var lik Jonathan Kent.

 

*   *   *

Runtomkring Brenda låg det döda kroppar. De bar Mänsklighetens gröna uniformer. Hon fick snabbt syn på Andrecjev bland dem. Den förbannade idioten, varför lyssnade han inte och höll sig kvar på Goldstar? Andrecjev var en av de män som Brenda kände mest förtroende för. Han hade tjänat under Jonathan Kent den dagen när Jorden utplånades och Brenda hade alltid känt honom och gett honom samma förtroende som sin far. Hon svepte blicken omkring sig igen för att förvissa sig att det bara var människor i gläntan innan hon satte sig på huk bredvid den äldre mannens kropp. Flera djupt röda fläckar av nästan torkat blod fanns på hans skjorta.

 

”Vad hade du här ute att göra?” sade hon tyst till den döda kroppen och strök handen sakta över det grå håret. Hon knep ihop munnen till ett streck, reste sig och stegade runt bland kropparna. Elva stycken. Det var fjorton som hade lämnat Goldstar. Hon vände sig om och precis som förväntat befann sig Samuel Harrison där.

 

”Finns det något som tyder på att de är kvar i närheten?” frågade hon med en röst som antydde att hon redan visste svaret.

 

”Inget”, var allt han svarade. De visste båda att det inte behövdes mer. Det fanns det aldrig.

 

”Några spår?” frågade hon igen.

 

”Inga”, sade han och skakade lätt på huvudet.

 

”Vi går tillbaka”, ropade hon nu med hög röst så att samtliga som befann sig i sällskapet kunde höra. ”Vi tar dem med oss”.

 

Brenda, Harrison, trettiotvå levande soldater och elva döda tog sig tillbaka mot Goldstar. Vandringen därifrån hade varit fylld av oro, vandringen tillbaka av vemod. Brenda hade blivit allt för van vid att komma tillbaka till skeppet med kvarlevor att begrava. Hon började undra om Jonathan kanske hade haft rätt ändå när han bestämt hävdade att det var för riskfyllt att lämna skeppet, även om hon i sin tveksamhet ändå kände att hon inte gjorde fel.

 

Hon kunde inte heller sluta undra över det faktum att tre av hennes Människor var försvunna. Flera av deras scouter hade blivit attackerade och dödade de senaste åren men aldrig tidigare hade någon försvunnit. Trots noggranna planer, ordentligt med utrustning och alla tänkbara försiktighetsåtgärder kunde man aldrig veta vilka trupper som kom tillbaka oskadda och vilka som hittades döda senare. Och efter alla dessa år har vi fortfarande inte en aning om vad trupperna möter därute, tänkte hon för sig själv.

 

Stjärnkryssaren Goldstar hade förmodligen varit ett ståtligt rymdfartyg. Det såg nästan ståtligt ut när det stod med skrovet i vad som liknade sand också. Brenda hade många gånger undrat vad människorna tänkte när de först såg det och skulle kliva på för att evakuera Jorden. Fler av dem som var med då fanns inte längre i livet och flera av Människorna hade aldrig haft något annat hem än just Goldstar. Brenda själv var en av dem. Men hon hade lyssnat i timtals på när Jonathan och andra pratade om Jorden, om det svarta hålet och tiden i rymden innan man landade här på Oramia. Även om planeten inte var som Jorden hade det varit det enda alternativet för Jonathan och hans besättning. Goldstar var väl förberett, men resurser finns inte för evigt och det fanns inga andra planeter man kunde nå inom överskådlig framtid. Inte utan att riskera att resurserna hann ta slut först.

 

Väl tillbaka på Goldstar möttes de upp av de som skulle ta hand om kropparna, kolla efter eventuella skador och hjälpa till att ta av utrustningen som krävdes för att kunna vistas utanför skeppet. Goldstar var givetvis utrustat för att klara lång tid utan syretillförsel utifrån men var ändå utrustat med dräkter avsedda att användas utanför skeppet. Brenda var alltid lika glad att slippa ur den. Egentligen var hon i stort behov av en dusch och några timmars sömn men hon visste att det fick vänta. ”Ansvaret för Människorna kommer alltid först”, hörde hon sin far säga. En devis hon inte alltid uppskattade som barn men som hon kommit att se som ett rättesnöre i vuxen ålder. Istället för att styra stegen mot sitt eget rum gick hon mot kommandobryggan och speaker’s corner. Många visste att hon hade gått ut och många väntade på besked, även om de flesta också visste att beskedet inte skulle bli trevligt. Hon kände hur hennes hjärta sjönk när bilden av Andrecjevs blodiga skjorta dök upp framför henne. Trots att hon var vuxen hade hon på något sätt levt i fantasin att inga fler av hennes närmaste skulle lämna henne på ett bra tag efter att hon förlorade sin far den där dagen.

 

”Är du säker på att du är redo att stå där?”. Frågan kom från Jane Doe och avbröt Brenda i hennes tankar. Brenda kastade en blick mot Harrison. Han såg tillbaks med stadig blick men såg ändå ut att ställa samma fråga.

 

”Vad har jag för val?”, sade Brenda mer till Harrison och sig själv än till Jane Doe. ”De vet att vi har varit ute, de har sett att vi har kommit tillbaka. Det finns ingen anledning att inte prata nu”, sade hon.

Fallen ängel handlar om Nora som går i gymnasiet. På en biologilektion förklarar läraren att de måste byta platser något Nora och hennes väninna Vee inte vill göra, speciellt inte efter att Nora hamnat bredvid Patch, den nya killen i klassen. Patch och Nora får i uppgift att intervjua och skriva om varandra till nästkommande dag, något Nora finner svårare än vad hon först trott.

Patch är annorlunda, hans arroganta sätt, hånfulla leende och mörka ögon tycks förfölja Nora. Efter en rad otrevliga händelser är Vee övertygad om att Patch inte är bra för sin kompis. Tillslut kan Nora inte sluta tänka på Patch, vem han är, varför han agerar som han gör och hur det kommer sig att han vet så mycket om henne. Detta leder till att Nora och Vee gör allt för att ta reda på mer om honom. Nyfikenheten finner Nora både skrämmande och attraktiv, när bitarna faller på plats och sanningen om Patch uppdagas är det mer otänkbart än hon först kunde föreställa sig.

 

Efter att ha sträckläst boken inser jag att vad jag har gjort, fallit för en otroligt snygg framsida. Boken är lättläst och alldeles för uppenbar. Det inte rocket science att räkna ut de händelser och scenarion som kommer att inträffa. Jag är ganska säker på att detta beror på att bokens egentliga målgrupp är tonåringar. Fitzpatrick föröker och ja, hon lyckas nästan. För mig är det en bok som inte är vidare bra, men den är inte avskyvärd heller. Nyfikenheten för uppföljarna är svag och känslan om de böckerna är värda att köpa eller ej är något jag brottas med, dels för att jag inte är säker på att de behövs för historien och dels för att jag är en sådan person som måste ha alla böcker i en serie. Om jag var 7-8 år yngre hade boken definitivt uppskattats mer ifrån min sida. Så om du har något småsyskon eller en yngre släkting så är detta en bra present.

 

Sumana Landqvist

 

Hettan och stanken var outhärdlig. Jag visste att det på andra sidan dörren inte levde längre, för andra gången, stönen hade sedan någon minut sedan tystnat därutifrån, men hettan som strömmade genom dörren in på oss vittnade om att den vägen ut var stängd.

 

”Kyrkan kommer att bli het övertänd”, flämtade Emilia. ”Vi måste ut härifrån!”

 

Jag nickade, men svarade inget utan tittade istället runt i rummet som vi befann oss i. Den enda synliga vägen ut var genom ett fönster. Jag kastade mig fram och med hjälp av en stol lyckades jag häva mig upp till fönstret. Det var upplåst. Jag hjälpte Emilia upp, innan jag hoppade ner på utsidan.

 

Det var inte märkvärdigt högt, ett par meter kanske, men jag slog i marken hårt och höll på att tappa andan. Emilia landade bakom mig, långt smidigare och hon var snabbt på benen igen. Vi såg oss omkring och av utsikten omkring oss att döma var det inte bara Sofiakyrkan som stod i brand, flera tjocka, mörkgrå pelare reste sig mot himlen. Gatorna runt oss såg ut som krigszoner, överallt låg det skräp och krossat glass, här och var låg lik som åtminstone inte än hade rest sig för att jaga oss.

 

Jag snurrade runt, osäker på var jag skulle föreslå att vi fortsatte jakten, innan Emilia avbröt min förvirrade tankegång.

 

”Jag har en bil”, sa hon kort, men orden andades mycket hopp. ”Om den nu inte har blivit förstörd.”

 

”Var finns den?”

 

”Den står parkerad utanför Epedemien. Det är inte långt.”

 

”Visa vägen”, sa jag och vi började springa. Hon ledde mig kvickt genom staden och vi hade turen med oss, inga odöda överraskade oss. När hon dock ökade farten mot Slottskyrkogården blev jag kall inombords.

 

”Är du säker på att det är en god idé att ta den här vägen?” frågade jag, och hon stannade upp.

 

”Vad menar du?” frågade hon, med en något förvirrad och skeptisk ton.

 

Jag trevade lite, min rädsla var befängd insåg jag. ”Jo, de där som jagar oss ser ju onekligen döda ut. Du tror inte att fler har tagit sig ur jorden på kyrkogården?”

 

Mina ord lät inte riktigt lika korkade i mitt eget huvud. Hon verkade dock ta min tvekan på allvar. ”Nej”, svarade hon efter en kort stunds eftertanke. ”Jag tror inte att det är någon som har lyckats gräva sig ner och bita dem också, för det verkar sprida sig genom sår, eller hur?”

 

”Sant…” svarade jag. ”Det är bäst att vi skyndar oss.”

 

Det kan ha varit för att brandröken till del förmörkade himlen, men jag insåg i samma stund som vi kom fram till bilen att det hade börjat mörkna, snabbare än jag trodde. Bilen såg dessbättre orörd ut, och jag satte mig i passagerarsätet och låste efter mig, samtidigt som hon tog på sig bältet och vred om nyckeln. Bilen, en bäbisblå Volvo 240, hoppade till, men lamporna tändes svagt och motorn hostade till och startade.

 

Emilia backade ut bilen från parkeringsrutan och satte fart ner för gatan.

 

”Vart ska vi?” frågade jag, samtidigt som Emilia styrde hårt åt vänster för att undvika en kvaddad bil som stod och tjöt med billarmet utanför resecentrumet.

 

”Bort härifrån åtminstone”, svarade hon. ”Men först måste jag hem och hämta en grej.”

Earl och den latinamerikanska kvinnan fortsatte att se på varandra det var som att tiden hade stannat. Mannens ansiktsutryck var obefintliga det var enbart blicken som var riktad upp i taket, som att han grävde bland tankar och minnen. ”Jag borde säga något, jag borde säga det jag skulle ha sagt för 28 år sedan”, men Earls mun förblev smal som ett streck. Earl väcktes ur sina tankar med ett ryck då kvinnan sträckte sig efter sin väska som låg i en hög på det blanka stengolvet. Sakta böjde hon sig ner och tog upp den, hennes röst som var något bräcklig försäkrade om att hon inte skulle ta fram något vapen, utan hade en mycket viktigare sak att visa. ”Earl…”, började kvinnan.

 

Jim som stod mitt emellan de två kände ännu en gång att detta måste vara en filminspelning för en film med improviserat manus och obestämd genre. Hela situationen, han kunde inte smälta det. Blicken fastnade på kvinnans väska eller rättare sagt på hennes händer, de var blodiga. Det var Eves blod. Kvinnan öppnade väskan och plockade fram sin plånbok, mörklila med svarta ränder eller svart med lila ränder. Han visste inte säkert. Den blanka ytan med blommor kändes igen ifrån Eves plånbok, det var precis samma exklusiva märke. Kanske hade kvinnan fått plånboken av Eve i present? Kvinnan plockade upp ett pappersark, ett fotografi föreställande ett barn. ”Earl, detta är vad jag ville visa dig” sa hon när och sträckte fram det gamla fotografiet. Det var precis så att Jim hann skymta texten på baksidan Manuel 1984.

 

Tårarna på kvinnan började leta sig ur kanalerna vid ögonen, hennes händer hade till stor del blodat ner fotografiet, hon sa med gråten i halsen, ”Se på honom, se på din son Earl”. Mannen stirrade på sin son som han nu såg för första gången, fortfarande utan ansiktsuttryck. Jim kände att trycket i ryggen försvann, pistolen i Earls hand var nu riktad mot golvet hans stora armar hängde i sidorna och tycktes med ens orkeslösa.Earl fortsatte stirra på kortet, efter någon minut letade sig ett leende fram, hans gulnande tänder gick att skymta mellan läpparna. ”Dolores, han är underbar.

Jim såg att i samma stund som mannen gav kvinnan kortet så fälldes en liten tår ifrån hans öga, den färdades längst med det rundade ansiktet och föll ner någonstans på golvet, eller kanske på mannens sko.

Något i Earl sa att det var dags att återgå till verkligheten, han förde upp pistolen och knuffade Jim i ryggen ”Seså, vi måste gå!” Jim kunde inget annat göra än att lyda mannen. Stegen rörde sig sakta emot hallen, kvinnan stod kvar med rödsprängda ögon och såg på dem. Earl, vände sig om sa med låg och något hes röst, ”jag är ledsen, men jag måste göra det här”. Dolores nickade till svar och satte sig på en av möblerna i rummet, när Jim för ett ögonblick såg åt kvinnan såg han att hennes blick var tom, hon tycktes se ut i tomma intet.

När de passerade kroppen som låg på golvet kom känslorna, trots att han vetat om vad som väntade i hallen kunde han inte kontrollera kroppens reaktion. Det resulterade i en uppkastning som hamnade vid rabatten, precis utanför dörren. Earl förargade sig över det hela och tänkte efter om han möjligtvis hade en halv avslagen Dr. Pepper att ge pojken. De var tvungna att skynda sig nu, det visste Earl, det hade redan kostat honom flera dyrbara minuter och de hade endast 34 minuter på sig innan flyget skulle gå. Han var tvungen att ge sig av snabbt innan maken kom hem. Svetten klibbade fast på ryggen och tefaten under armarna blev allt större men det var inget Earl verkade bry sig om, när de skyndade över vägen. Det var mörkare nu, vilket betydde fler bilar i omlopp, människor var på väg hem ifrån sina välbetalda arbeten.

 

Jim förvisades in i bilens framsäte, han satte sig och den korpulente mannen stängde dörren efter honom. Bilen luktade unken och det fanns kartonger som en gång i tiden innehållit mat slängda över golvet och på instrumentbrädet. Jim skymtade även några tomma flaskor med läsk som stack ut ifrån handsfacket.

Mannen klev in i bilen, stängde dörren och suckade djupt. Han hade hittills misslyckats med en sak, det skulle chefen inte bli glad över. Men han var säker på att Dolores skulle dra en historia om att hon kom hem till familjens hus och upptäckte kroppen och att hon aldrig sett något misstänkt. Det var det han fick hoppas på att hon gjorde.

Precis när Earl startat bilen kom han med ens på att han ju hade en flaska läsk i bildörren, ”här Jim, det får kanske bort smaken lite”. Jim tog emot flaskan och drack upp de sista klunkarna. Det var inte gott, avslagen och ljummen dricka var ingen höjdare.

Klockan, nu var det endast 31 minuter tills de skulle vara på Newark, det var en chansning att ta sig till en av de största flygplatserna i området, när Earl berättat om sin oro över detta bekräftade chefen att allt var ordnat och att Earl bara behövde få dit pojken i tid. I tid tänkte Earl, femton minuter efter schemat, mer bilar än någonsin. Planen som han så noga planerat, alla efterforskningar, var det förgäves? Han vände schabraket till bil och körde i riktning mot flygplatsen.

*Piiip*, båda hoppade till av den höga signalen, Earl tog fram telefonen och öppnade meddelandet. ”Säg inget till pojken, jag sköter det”.

Earl misstänkte att detta skulle hända, självklart att han inte skulle säga något till pojken, han kunde ju berätta saker fel saker och faktafel var inget chefen uppskattade, speciellhet inte om det var om honom själv.

”Jag lovade dig att jag skulle berätta, men jag kan inte”, sa den stora mannen och suckade ännu en gång. Jim som hittills inte sagt något började skruva på sig och sa på sin halvdana engelska att detta inte var klokt, hur kunde han döda Eve? Varför?!
Jim krävde att få veta, det var hans rättighet! Pojken kollade på mannen, sur över inte få något svar, han kunde lika gärna tala med en vägg. Han vände sig mot fönstret och försökte arbeta fram en plan för hur han skulle komma ifrån Earl, ”förr eller senare borde vi stanna, då kan jag ta mig ur bilen och springa.” även om ryggen fortfarande värkte och kroppen var långt ifrån det skick den brukade vara så ansåg han att det var en plan som i nuläget fick duga.

Earl stannade till bilen, de var framme vid flygplatsen, två minuter efter utsatt tid. Hur de hann dit är ett mirakel, men där var de. Innan Earl hoppade ur bilen sa han med låg och bestämd röst ”försök inte rymma, det kanske är det sista du gör”. Earl väntade inte på svar utan begav sig till lastutrymmet, plockade ur sin lilla 10.2” dator av välkänt märke. Det var allt som behövdes för nu, han passade även på att byta tröja och snygga till sig lite.
Den tjocka mannen stängde igen dörren, när han vände sig om stod där två män, ”dags att komma nu?”, sa en av de två. Earl gav dem bilnyckeln och gick för att hämta Jim.

Jim förstod att hans plan inte skulle bli så lätt att genomföra, var det verkligen värt att ta risken?
Earl slet upp dörren och drog ner pojken, det var först nu han såg hur Jim såg ut, smutsig, trasiga kläder, bandage på händerna och sår i ansiktet, viken syn.

Jim kände hur den korpulenta mannen tog tag i hans arm och började gå emot ingången, bakom dem smällde bildörrar igen och de två männen körde iväg med den svarta bilen.

Mannens tag om pojkens arm blev fastare, det var som han hört Jims tankar på att rymma. Earl viskade bestämt åt pojken att sköta sig i samma stund som de klev in genom de enorma dörrarna på Newark.

Liza Marklunds välkända karaktär, journalisten Annika Bengtzon blir i denna roman vittne till ett mord som sker på den årliga Nobelfesten i Stockholm. På grund av yppandeförbud kan hon inte skriva om händelsen för sin tidning Kvällspressen då ett reportage skulle störa utredningen. Under de månader som hon tvingas vara ifrån tidningen sker händelser, en mer osannolik än den andra och Annikas del i pusslet blir större, vilket leder till livsfarliga konsekvenser.

 

Uppläsaren Katarina Ewerlöf räddar berättelsen, med sin berättarteknik och inlevelse går man som lyssnare med på att fortsätta lyssna. De långa transportsträckorna känns inte så långa och sidoberättelsen om Alfred Nobel skapar ett ytterligare lager, vilket jag tycker är intressant och välbehövligt. Det tenderar annars att bli ”för mycket” av Annikas inköp av matvaror, dagislämnade och mardrömmar. Precis som alla ljudböcker skapar även denna en helt annan känsla än den riktiga varan och möjligheten till att göra sig en egen bild finns inte riktigt där.

Efter 13 timmar och 23 minuter av lyssnande förvånades jag mest av att Wikipedia fanns med som en av de mest betydande källorna.

 

Sumana Landqvist

Skämtsamt har jag ibland hypotetiskt frågat mina bekanta; ”Om du fick välja – hade du hellre vunnit 50 000 på Triss, eller fått slå Jan Guillou så hårt du bra orkar i magen en gång?” Svaret på frågan kan tyckas snubblande enkel, pengar kan man komma över varsomhelst, till och med arbeta sig till, ett faktum som verkar ha undkommit en del av mina kära medstuderande, medan chansen att slå Guillou så att han baxnar och viker sig nog bara kommer en enda gång i livet, om ens det. Rätt svar är alltså det senare, av goda skäl. Jag har inte mycket till övers för herr Guillou och hans dravel när han skriver i dagstidningarna, och jag har alltid lika svårt att inte bli rosenrasande så fort hans självbelåtna smil uppenbarar sig i någon av Sveriges morgonsoffor. Trots detta kan jag omöjligen motstå honom som romanförfattare – jag fullkomligt älskade Arntrilogin (som ju egentligen består av fyra böcker) när jag gick på gymnasiet, och jag har sedan dess läst om böckerna ett par gånger med nästan lika stor behållning.

 

Med dessa blandade känslor dök jag alltså ner i vad som tydligen ska vara del ett av Guillous nya romanserie, Brobyggarna. Historien känns igen en del sen tidigare, och samma smått obekväma övermänniskokänsla som i Carl Hamilton eller Arn Magnusson återfinns i huvudpersonerna i Brobyggarna. "Nordgermanska" hjältar som tagna direkt från sagovärlden överkommer hårda prövningar genom skarp list, och blir rikligt belönade utom all rimlig reson, men håller sig ändå ödmjuka tack vare nationalitet, gudfruktighet eller liknande. Låt går för det, Guillou har sin läsarkrets, och han ger ju egentligen bara publiken, inklusive undertecknad, vad vi vill ha.

 

Boken inleds med att bröderna Lauritz, Oscar, samt den tredje brodern Sverre växer upp i Norge i en liten fiskarby, men snart blir faderslösa till följd av en storm, men genom ett ödets nyck hamnar de efter en rad mer eller mindre osannolika händelser på ett universitet i Dresden, i Tyskland, där de alla utbildas att bli ingenjörer och just brobyggare. Den tredje brodern Sverre inser snart efter att de har avlagt examen att han är homosexuell vilket gör att han flyr till London på grund av den tidens inskränkta syn på homosexualitet, och resten av hans historia ryms tyvärr inte i Brobyggarna. Istället går utrymmet åt till att beskriva storebror Lauritz äventyr som brobyggare hemma i Norge, samtidigt som mellanbroder Oscar hamnar i Tyska Östafrika, där han arbetar med att lägga järnväg och ”sprida den tyska civilisationen”. Miljöombytet är en stor styrka i boken där de två äldre bröderna innehar ungefär vartannat kapitel, vilket gör att dels boken inte tappar tempo, och dels så att Guillou får naturliga pauser för karaktärer, då man utan vidare kan hoppa ett par år fram i tiden. Samma upplägg fungerade lika bra i Tempelriddaren, då Guillou alternerade mellan att beskriva Arn Magnussons äventyr i det heliga landet, med att berätta om de grymheter Arns trolovade Cecilia fick utstå i klostret hemma i Västra Götaland.

 

Brödernas äventyr är minst sagt omtumlande, i Nordnorge är förvisso snöstormarna oförlåtande, men Oscar får i Afrika tampas med såväl människoätande lejon, som kannibaler, hetta, insekter, elefanter, ormar och diverse småknytt, och senare även med brittiska soldater som officer i den tyska armén.

 

Guillou lyckas med hjälp av miljöerna som karaktärerna existerar i att beskriva några av det tidiga 1900-talets stora händelser, första världskriget, kvinnorättsrörelsen, industrialismens framtåg, arbetarrörelsen och Norges självständighet är några av de ämnen som Lauritz, Oscar och tillhörande fruar och flickvänner får uppleva och påverka, och mot slutet är det riktigt spännande, trots att man känner sig lite matt.

 

Det är dock ganska sällan jag fullkomligt förlorar mig i en roman på det viset som jag gjorde i Brobyggarna. Måhända är karaktärerna endimensionella och måhända är våldsbeskrivningarna och sexscenerna ibland lite för ingående, men jag är beredd att förlåta Guillou för allt det, eftersom han fortfarande besitter förmågan att rycka med mig i berättelsen så till den milda grad att jag under den sista natten inte kunde lägga ifrån mig boken, och inte gick till sängs förrän tidigt på morgonen, eftersom boken först då var slut. Det finns någonting romantiskt och idealiskt med tanken att man kan bli så absorberad av en bok så att den helt tar över det mänskliga sinnet, och för mig var det precis det Brobyggarna gjorde under de sista tvåhundra sidorna.

 

Kajsa Ekis Ekman, DN, skrev i sin recension: ”Jag undrar bara hur Guillou kommer att kunna lotsa dem igenom alla nittonhundratalets hinder. Någonstans kommer sagan att krocka med verkligheten och en av dem måste ge vika.”

 

För min egen del får verkligheten gärna rämna i det fallet, Brobyggarna är knappast stor litteratur, men som kioskvältare är den stundvis fullkomligt fantastiskt, och för det får gärna verkligheten ge sig.

 

 

Robin Larsson

Hittade en novell som jag skrev när jag gick på högstadiet. Dock hittar jag inte slutet på den, så om någon vill får den gärna skriva kart novellen.

Detta är den andra av två noveller som skrevs i en skrivövning med BLÄCK. Uppgiften var att med hjälp av en slumpmässigt utvald boktitel och en slumpmässigt utvald bild från en Googlesökning skriva en kort historia som på något sätt kopplas till både titeln och bilden.

 

Vår boktitel var Frid med Gud av Billy Graham.

 

Bilden kan ni se här:
http://www.spring8020.co.uk/images/articlesTop.jpg

 

 

En ensam man sitter på en strand. Vågorna rullar in över stranden och snuddar lätt vid mannens fötter. Hans blick färdas ut över vattnet men ingenting kan skymtas förutom vågorna. Han har besökt samma strand, suttit på samma plats, varje dag i en månad och bara tittat ut över vågorna.

 

En månad är en lång tid när det enda som håller en sällskap är skuld. Ensamhet och skuld som är värre än någonting annat han tidigare känt.

 

Gud förstod inte vad som kunde driva en människa till att känna sådanna känslor. Det var något som han hade svårt att sätta fingret på. Något som människan hade utvecklat som han själv inte hade någon kontroll över. Han hade aldrig känt skuld själv.

 

Inte heller mänsklig lag hade Gud varit med och konstruerat. Förvisso fanns det något som människan kallade för synd, varifrån en del av det som kallades lag hade vuxit fram. I mångt och mycket var det emellertid människan som själv hade konstruerat den känslan som hon kallade för skuld, ofta efter ett brott mot det hon kallade för lag. Men vad är det egentligen som gör en handling till ett brott?

 

”Till den som hittar detta brev. Jag har hållt detta inom mig tillräckligt länge nu. För ungefär en månad sen var jag på fest. Jag hade blivit inbjuden av en vän men visste samtidigt att jag knappt skulle känna någon där. Min osäkerhet av att jag inte kände någon på festen gjorde att jag snabbt tömde den flaska med Rom jag hade med mig till festen. Jag satt länge ensam i en fotölj, pratade med några människor en kort stund men kände samtidigt att jag inte hörde hemma här. Ingen av dessa människor var det minsta lik mig.

 

”Det hela slutade med att jag var så obekväm i sällskapet att jag inte hade något annat val än att åka hem på kvällen. Berusad, och luddig i tanken grävde jag fram mina bilnycklar ur fickan och backade ut på vägen utan att någon inne i huset reagerade. Jag har aldrig tidigare kört på fyllan, men jag minns någon statistik om att tusentals förare kör berusade varje dag i Sverige – alltså var det osannolikt att något skulle hända just mig.

 

”Jag lämnade huset bakom mig och minns att jag inte kände någon som helst skillnad från de gånger jag kört samma väg utan att ha druckit. Jag hade trots allt kört denna väg nästan varje dag till jobbet de senaste fem åren. Mitt hus låg ett par kilometer från festen så det skulle bara ta mig några minuter att ta mig hem. Jag såg ett gäng ungdomar som förmodligen var på väg hem från krogen, det såg i alla fall ut som de tagit några glas för mycket den kvällen.

 

”Sen hände många saker samtidigt. Jag passerade ett krön och hann aldrig reagera på fotgängaren som gick lite för långt ut i vägen. Jag tror inte att jag skulle hunnit reagera om jag hade varit nykter. Jag vet inte. Hon rullade över bilen och träffade asfalten bakom hårt, jag tror att jag hörde dunsen när hon landade. Hon hade inte en chans.

 

”Det lämnade mig i vid ett hemskt val – skulle jag ringa polisen, och erkänna allt, och hoppas på att de inte kastar mig i fängelse? Än en gång vet jag inte om jag hade gjort samma sak om jag hade varit nykter, men jag hämtade tillslut en spade som jag har liggandes i bakluckan, och begravde henne en bit in i skogen, där marken var mjuk och lätt att gräva i, trots att jag fortfarande var full. Händelsen fick mig kanske att tänka lite klarare, men inte helt klart.

 

”Jag lämnade sedan platsen och körde vidare hem. Jag har gått över situationen i mitt huvud varje dag sedan det inträffade och vet att jag är orsaken till varför hon inte lever längre.  Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv för det som inträffade och är tveksam om jag någonsin kommer leva ett normalt liv igen. Men jag antar att det inte är mer än jag förtjänar. Jag begär inte att hennes föräldrar någonsin ska förlåta mig för vad jag gjort. Jag frågar mig dock på gång om samma sak hade hänt om jag varit nykter den kvällen. Var det som inträffade enbart mitt fel?

 

”Jag vet inte, och jag kommer aldrig att få veta. Det är inte kunskap jag söker, utan sinnesfrid.”

 

Gud hade sett mannen skriva brevet. Han hade lagt det i en flaska och sedan kastat ut det i havet. Vem var det egentligen mannen skrev brevet till? Gud hade gått över brevet i sina tankar hundratals gånger vid det här laget och det var något som gjorde att just detta brev etsade sig fast i hans huvud. Fanns det något han kunde göra för att mannen skulle få sinnesfrid? Förtjänade mannen som satt på stranden och stirrade på vågorna sinnesfrid?

 

En dag när mannen satt vid stranden som vanligt såg han något komma flytande mot honom. Det var ungefär en vecka sedan han hade kastat ut flaskan i vattnet men hade fortsatt gå ner till vattnet för att stirra på vågorna. Han vadade ut i vattnet och plockade upp en flaska. Det var inte samma flaska som han kastat i vattnet. Flaskan såg gammal ut men genom det repiga glaset såg mannen att en lapp låg på botten av flaskan. Mannen slet ut korken ur flaskan och drog upp lappen.

 

”Jag förlåter dig”

 

Detta är en av två noveller som skrevs i en skrivövning med BLÄCK. Uppgiften var att med hjälp av en slumpmässigt utvald boktitel och en slumpmässigt utvald bild från en Googlesökning skriva en kort historia som på något sätt kopplas till både titeln och bilden.

 

Vår boktitel var Här ligger paradiset av Harald Schiller.

 

Vi har inte rättigheter att lägga upp bilden här, men ni kan se den på Flickr: http://www.flickr.com/photos/66669581@N00/5308800575/
Vi inspirerades också av var bilden är tagen och när den var tagen.

 

 

Trots att det var sommar så slet den kalla blåsten i hans tunna rock. Inverness var inte något sommarparadis direkt. William kliade sig i skägget samtidigt som han försökte att inte krocka med någon av alla de passagerare som strömmade till och från tågen inne på stationen. Det var dock ingen lätt uppgift, människorna stressade fram med stora väskor som de knappt kunde hålla styrsel på. Han hörde djupa irriterade suckar bakom sig men han noterade det knappt. Inte ens den äldre damen med den fula hatten och den inte så tjusiga hunden lade han märke till trots att hon nästan trampade honom på hälarna. Williams tankar var inte ens i närheten av varken tåg, irriterade människor eller otjusiga hundar.

 

Han tänkte på Jacob. Den jäveln. Det är hans fel. Allt är hans fel. Om det inte vore för honom så skulle Williams liv ha sett helt annorlunda ut. William hade kämpat de senaste tio åren med att försöka rätta till det som Jacob hade ställt till med men utan att lyckas. De hade ju en gång varit myckt goda kamrater men allt hade ändrats den där dagen.

 

Plötsligt rycktes William tillbaka till verkligheten. En ung kvinna hade gått rakt in i honom. Hon hade burit på en större handväska vars innehåll nu låg utspritt på perrongen. William tittade förvånat på henne. Hon var kanske i 25-årsåldern. Hon hade mörkt lockigt hår som mycket fördelaktigt ramade in hennes ansikte. De bruna ögonen var stora och utrycksfulla och hon gav honom en ursäktande blick.

 

"Förlåt mig, jag såg mig inte riktigt för", sade hon urskuldande. William svarade inte utan satte sig långsamt på huk och började samla ihop hennes saker. Hon  gjorde samma sak och sökte ögonkontakt med honom. William fortsatte att undvika hennes blick. Istället fick han syn på tidningen på marken. Där lade han märke till samma bild som han hade sett på morgonen när han såg artikeln första gången. Hans kropp frös.

 

"Tack så mycket..." började hon samtidigt som William helt sonika släppte alla saker han hade i händerna. Hon såg häpet på honom när han hastigt gick därifrån och hennes tillhörigheter återigen låg på marken. Om hon sade något mer efter det så hörde han det i alla fall inte. William hörde ingenting längre. Allt han kunde se var bara bilden han nyss sett.

 

William fortsatte längre bort på perrongen. Nästa tåg var det. På nästa tåg satt Jacob. De hade inte setts sen 27 maj 1976, dagen då Jacob bestämde sig för att förstöra Williams liv. All tid på universitetet hade gått till spillo, William hade kämpat förgäves. Allt på grund av Jacob.

 

Nu rullade tåget in. Tåget från London. Jacob kunde inte vara mer än några meter ifrån honom, närmare än vad han hade varit de senaste elva åren. Williams kropp skakade av allt adrenalin som pumpade runt, pupillerna vidgades av stressen och han knöt händerna så knogarna vitnade. Men han kände inte smärtan. William kände ingenting längre.

 

Där! Där är han! Herregud han är där i tåget. William kunde knappt tro sina ögon och blev helt stel. Han kunde inte röra en muskel. Han hade varit så förberedd men nu blev han plötsligt hjälplös. Han såg att Jacob såg honom genom tågfönstret men kunde inte komma sig för att göra någonting. Han kände instinktivt att han ville gömma sig men kunde inte röra benen. Han såg att Jacob log och reste sig från sin plats. Han såg hur Jacob gick närmare tågdörrarna för att sedan kliva ut. Ut på samma perrong där han själv stod.

 

"Will! Hej!" Jacob gick fram till William och kramade om honom. William kunde fortfarande inte röra sig.

 

"Hur är det?" fortsatte Jacob. Han verkade inte notera särskilt noga att William inte kramade honom tillbaka. Å andra sidan hade de ju faktiskt känt varandra väl för längesedan och William hade aldrig varit den som sökte kroppskontakt.

 

"Jo det är väl bra" svarade William automatiskt men utan eftertryck.

 

"Du har inte svarat på något av breven jag skickat till dig", fortsatte Jacob. "När var det vi sågs senast egentligen? Det måste ha varit..."

 

Williams hjärna vaknade till liv igen.

 

"27 maj 1976", svarade han tydligt och bestämt.

 

"Ha ha, ja så kanske det var. Vilket minne du har", skrockade Jacob. William däremot kände sig inte alls road. Vad skrattade han åt? Det fanns väl inget att skratta åt. William insåg att han fortfarande hånade honom för den där dagen.

 

"Hånar du mig fortfarande?!", sade William med hög röst. Jacob vände sig mot honom med något underligt i blicken. William kunde inte bestämma sig för om det var undrande eller med rädsla Jacob såg på honom. Det spelade ingen roll. Han skulle inte få håna honom mer. William kastade sig över honom.

 

Snart är det över. Snart är det över. Efter det här kommer ingen att håna mig mer. Snart är det över. Efter det här kommer allting bli bra. Snart är det över. Efter det här kan jag äntligen få lugn och ro. Snart är det över.Snart är det över. William upprepade det för sig själv om och om igen medan han lät ilskan ta över och Jacobs blod rann ut på asfalten. Han hörde inte hur Jacobs sista skrik blandades med skriket från den äldre damen och skallen från den inte så tjusiga hunden.

 

När William lämnade perrongen kändes hans steg mycket lättare än på vägen dit. Luften kändes renare. Trycket över bröstet hade släppt. Solens strålar kändes varmare. Fåglarna kvittrade högre och mer vackert än innan. Till och med himlen verkade mer blå. Idag så var Inverness ett sommarparadis trots allt. Nedanför trappan trampade han på tidningsbilden som förföljt honom idag. Den föreställde Jacob i kostym och med välkammat hår. Rubriken löd "Känd författare föreläser i sin hemstad".

 

***

 

"Han var inte helt stabil. Det har han nog aldrig varit. Jag har bara träffat honom en gång för en förberedande utvärdering. Han visade på inget sätt att han var våldsam. Han uppvisade ett lågt, lugnt beteende. Han har förmodligen haft problem att anpassa sig socialt men istället för att utagera har han vänt sig inåt och sökt lugnt. Trygghet förmodligen".

 

"Vad tror du kan vara orsaken till att han agerade som han gjorde nu?"

 

"Det är svårt att säga efter bara ett samtal. Men jag vet att offret hade en personlig relation till honom som går långt tillbaka i tiden. Han berättade om en incident som involverar offret. Det var något som hände under deras universitetstid tillsammans."

 

"Varför har du inte anmält detta och meddelat att det funnits en eventuell hotbild?"

 

"Jag ansåg inte att det fanns någon hotbild. Jag förstod inte ens att incidenten var viktig. Han nämnde det mer i förbigående, han saknade helt eftertryck när han berättade om det. Jag tog det för en anekdot han berättade på grund av nervositet inför vårt möte."

 

"Vad var det då som hände?"

 

"De hade varit på debattklubb tillsammans. Han nämnde aldrig ämnet men de hade inte varit i samma lag. Efter att han var klar med sin utläggning var det offrets tur. När offret klev upp i talarstolen hade han sagt något om honom. Det var något skämtsamt om en fläck på hans byxor. Han hade visst spillt vatten på sig strax innan det var hans tur".

 

"Var det allt? Vad fick honom då att agera nu plötsligt, såhär långt senare?"

 

"Som sagt vet jag inte så mycket efter bara ett samtal, men det är inte ovanligt att introverta individer ältar och förstärker gamla, som de anser, traumatiska minnen. Oftast är det minnen av händelser där de själva anser sig ha blivit orättvist behandlade. Hade han då från början problem med social anpassning kan detta ha varit droppen som fick bägaren att rinna över. Han hade slutat universitetet i slutet av maj samma år enligt mina papper, så den här incidenten kanske har haft större betydelse än vad jag någonsin kunnat ana".

 

"Tack för din hjälp. Din expertis som psykolog kommer förmodligen vara till stor hjälp i det här fallet, Dr. Schiller", sade utredaren och slog ihop mappen med alla dokument rörande mordet på författaren Jacob Mathews.

2037 Simon

 

Dörrklockan ringde igen. Simon fann sig inte i situationen, han förstod först inte det oerhörda i att någon faktiskt ringde på deras dörr. Han hade självklart hört ljudet innan, men aldrig riktigt lyssnat på det på samma vis som han gjorde nu. Simon förundrades över att han inte hade noterat och riktigt lyssnat på ljudet förr. Ljudet var skrällt och störande, nästan skrämmande och vidrigt på samma gång. Det slog honom att många ljud han förr hade varit van vid, som aldrig hade stuckit ut från bakgrunden, numera ofta fick honom att rycka till eller rysa. Överlevnadsinstinkt, intalade han sig själv.

 

Tre tunga, snabba bultanden ekade genom hallen, och Simon vaknade till liv igen, men hann inte mer än att tänka tanken att han skulle öppna dörren innan Maria hade knuffat honom ur vägen, kastat sig fram genom hallen och snabbt låst upp dörren. Den slogs upp på vid glänt och en man kastade sig in i hallen. Maria slog igen dörren, men Simon var övertygad om att mannen var infekterad, han var svettig, smutsig och nästan täckt av halvlevrat, brunt blod. Simon kastade sig över mannen och höll fast honom mot golvet i ett järngrepp. När mannen skrek, inte på samma otydliga, gurglande sätt som de infekterade skrek, utan på ett isande kallt, men klart och tydligt sätt, insåg Simon sitt misstag och släppte honom. Mannen kravlade sig upp till sittandes, mot väggen, och masserade sina ömma leder.

 

”Förlåt”, började Simon, samtidigt som Maria låste alla lås på dörren. ”Jag trodde…”

 

”Ingen fara”, svarade mannen, ”Tack för att ni öppnade tillslut.”

 

De tre presenterade sig, och Maria ledde Christian till toaletten, där hon visade honom systemet de använde sig av med den gamla badbaljan och det återanvända vattnet. Simon satt kvar nere i köket, och såg inte road ut när Maria kom tillbaka.

 

”Var gjorde du av honom?” frågade han vresigt.

 

”Han tvättar sig”, svarade hon med en lugn min. ”Och du behöver inte vara sur.”

 

”Vi kan inte ta in någon mer.”

 

”Jag vet, maten räcker knappt till oss fyra.“

 

”Var är Adam och Eva?”

 

Simon fann både Adam och Eva på taket, Eva arbetade som vanligt inne i Eden, som om alla deras bekymmer skulle lösa sig bara deras grönsaker ville växa ordentligt, och Adam satt och tittade ut mot horisonten vid takets kant.

 

”Vi har ett bekymmer”, sa Simon till Adams ryggtavla.

 

”Jag vet. Jag såg honom på väg in, och jag hörde tumultet.”

 

”Så, vad ska vi göra?”

 

”Enkelt. Vi pratar med honom, har han något att erbjuda oss för att han får uppehålla sig här ett tag så får han stanna, annars motar vi ut honom på gatan igen, och så får han klara sig bäst han kan. Precis som vi alla andra.”

9 april

Laila avskydde att vänta. Det passade henne inte alls. Det hon ville ha skulle hon få omedelbart, inget annat var acceptabelt. Fick hon det inte tog hon det med våld och utan förlåtelse. Det var tur för Abbadon att hon inte tänkt likvidera honom idag, annars hade hon gjort det när han dristat sig till att inte finnas vid hennes fot när han borde utan fick henne att ropa på honom. Abbadon hade alltid varit trogen, liksom de andra tre av hennes lorder som hon stulit från Guds sida innan kriget startade, men hon var inte van vid att behöva beordra honom. Det brukade vara Gogh och Abigor som var till sådana besvär, åtminstone tills hon gav Gogh en gruvlig död och en fruktansvärd tillvaro i helvetet. Abigor var nu lika lydig som Lilith som alltsedan krigets början varit Lailas hund.

Abbadon närmade sig. Han hade sett till att hålla sig undan Lucifer sedan hon skickade iväg honom från hustaket där hon hade stoppat Dariuz. "Den förbannade dåren", tänkte han. Inte nog med att idioten till privatdetektiv dödade Kudzu utan han lät sig dessutom snärjas av Lucifer själv. Eller vad hon nu gjorde med honom efter att Abbadon bordat luftskeppet. Han kunde inte låta bli att känna sig besviken, bomben Dariuz tillverkat för att spränga moskén var en ytterst intressant uppfinning. Han hade hoppats på att kunna använda privatdetektiven till att tillverka än mer effektiva uppfinningar. Abbadon hade en svår uppgift framför sig men han visste att han skulle klara det även om Dariuz inte kunde användas till det. I en långsam rörelse reste han högerhanden som för att dra svärdet han bar på ryggen. Man han lät bara fingrarna röra vid det och känna hur tillförsikten stärkte honom. Det var rätt. Han var rätt. Han skulle störta henne så som hon störtade Gud under kriget. Hon var inte allsmäktig, han var den starkaste av lorderna och han var redo att ta hennes plats som regent över den mörka delen av världen. Han skulle krossa henne och sedan besegra Gud en gång för alla.

Den långa, slanka kvinnan flyttade vikten från den ena foten till den andra när Abbadon närmade sig. Hon gjorde en liten rörelse med handen. Den långa piskan svarade ändå kraftfullt och träffade Abbadon över vänstra kinden. Det ärrade ansiktet vändes bort av smärtan som det ändå relativt lätta piskrappet gav honom.
"Hur understår du dig?", morrade hon fram. "Du är utbytbar. Gör inte om det. Goghs ersättare är nästan redo, det är inte svårt att skaffa en till dig med". Han mötte inte hennes blick. Hon kunde inte bestämma om han var en ynkrygg eller om han bara föredrog fördelarna med att slippa den brand i själen som hennes blick visst skulle ge upphov till.
"Du vet vad du ska göra? Sammanstråla med Abigor och förbered de Khaliska jägarna för att jaga fram det som återstår av de vingburna frontkompanierna", hennes röst var nu lenare. Om djävulens röst någonsin kunde vara len. "Jag har något jag ska ta hand om under tiden".

Trappan var stenig och stegen var ojämna under hans fötter. Trots det klev han med lätta steg nedför den. Han hjärta däremot var allt annat än lätt. Han hade aldrig undkommit explosionen om det inte vore för hans vingar, tyvärr gjorde hans flykt att Vingklipparna nu var honom på spåren. Han gömde dem nu under en intetsägande krildfärgad skrud. Kläderna var egentligen under hans värdighet som tidigare ärkeängel, men han var även desperat. Om Vingklipparna fick tag i honom och berövade honom sina vingar visste han inte vad han skulle ta sig till. Som av en händelse hade han fått ett meddelande av Jibrail. Eller någon som utgav sig för att vara Jibrail.  Han hade inte hört av den främste av ärkeänglarna sedan krigets tid. I ärlighetens namn hade han knappt tänkt på honom heller, inte på någon av ärkeänglarna. Men nu skulle de av någon anledning mötas, kanske mötas, och dessutom nere i en mörk jävla håla under New Coral. Hans vingar gav honom en kittlande, pirrande känsla av den råa atmosfären där nere. Mikael klev ner för det sista trappsteget och såg sig omkring. Är man ett väsen van vid att kunna flyga fritt trivs man inte i stängda utrymmen som det här. Han fortsatte gå inåt grottan. Steg kom emot honom. Nog för att han inte träffat Jibrail på länge, men han visste hur hans steg lät och det var inte han som närmade sig. Det var definitivt en kvinnas steg, men inte vilken kvinna som helst... Han var helt säker, det var Laila som närmade sig.

När solen gick upp jagade den bort mycket av kylan som plågade de två afrikanska syskonen.  Ekwueme värmde sin lillasysters händer mellan sina egna, blåste varm luft på dem och masserade för att få igång blodcirkulationen. Det var inte så längesedan de hade legat under varma filtar nattetid. Familjen hade varit fattig, men det var rena lyxtillvaron jämfört med den hemlöshet de levde i nu.

- Ge mig den andra handen nu, sade Ekwueme uppfordrande till sin syster.

Bahati var numera ganska van vid morgonrutinen att få liv i kroppen igen att hon knappt lade märke till den stickande smärtan när blodet rusade ut i fingrarna igen. Hon satt djupt försjunken i tankar på dem hemlighet Ekwueme hade berättat om igår. Det undgick inte hennes bror som såg på henne att hon hade tankarna på annat håll och att det var något som förvirrade henne. Det gav henne ett så lustigt ansiktsuttryck, och hon bet sig alltid hårt i underläppen samtidigt.

- Ekwueme, var bor mannen i släden? Hon tittade frågande på honom.

Han visste faktiskt inte, det hade hans pappa aldrig berättat. Men han visste hur det såg ut där i alla fall.

- Han bor i ett stort hus som är omgivet av fruset vatten. Det är kallt där, men inne i hans hus är det varmt. Det finns massor med ljus som brinner och hela hans familj är där för att hjälpa honom att förbereda sin resa runt i världen.

Bahati upplevde samma förväntansfulla rysning i kroppen som hon hade gjort kvällen innan när Ekwueme först nämnde mannen. Ekwueme kunde inte låta bli att skratta lite åt hur fascinerad hon var av det han hade berättat för henne. Han mindes själv känslan när han först fick det berättat för sig.

Bahati var tyst en stund till och hade ändrat ansiktsuttryck igen. Nu såg hon ut att bita sig ännu hårdare i läppen.

- Vad ska du önska dig av mannen i släden? frågade hon till slut.

Ekwueme log åt henne. Det fanns inga tvivel, han hade vetat länge nu vad han önskade sig.