Jag stirrade rakt fram, trots att de två döda kropparna nu lämnat platsen så kunde jag inte få fram ett ord, mitt block förblev tomt. I nuläget kunde jag inte förstå varför jag valde jobbet som journalist. Min pojkvän och kollega Tim knäppte av några bilder innan vi gick tillbaka till den svarta bilen från Trollhättan med tidningslogotypen på motorhuven. Vi satte oss utan att säga ett ord. När vi var framme vid Hagarondellen kollade jag på Tim, han var koncentrerad på vägbanan. Vi sa ingenting till varandra på hela vägen tillbaka, det var först i hissen som jag yttrade mig.

- Jag tror det är en seriemördare polisen har att göra med, sa jag när vi steg ur hissen på plan tre av tio. 

- Inte helt omöjligt, sa Tim då han for genom det öppna kontorslandskapet och in på chefens rum, med mig tätt i hälarna.

Lise-Lott Ejverdhal kollade på oss, hon såg att jag var blek och erbjöd sig att hämta en petflaska med bubbelvatten. Jag tackade så mycket och drack tills jag fick kolsyra i näsan. Tim och Lise-Lott gick igenom vad vi hade sett på plats. Eftersom jag var alldeles för skakig så fick Tim åka till presskonferensen utan mig. Jag fick fortsätta att skriva klart ”jag-talar-ut-artikeln med bombnedslaget Filippa Von Grandt som handlade om hennes uppbrott med rapparen Rick Race.


Det hade nu gått fem veckor sedan jag började på tidningen, min föreställning om journalistyrket stämde inte överrens med verkligheten. Det hände för mycket eller inget alls, speciellt nu på sommaren. Som nyexaminerad var jag tacksam över att överhuvudtaget ha fått ett jobb inom min utbildning.

Efter arbetet ringde jag till Tim, inget svar, varken på mobilen eller hemma. Jag orkade inte ringa till jobbet, men jag tyckte att han kunde höra av sig även om han jobbade över. Jag gick in i det nykaklade badrummet och tappade upp ett bad, axlarna värkte mer än vanligt. Om jag hade råd skulle jag gå till en riktig massör.

Klockan närmade sig nio på kvällen och jag hade fortfarande inte hört av Tim. Precis när jag skulle gå och lägga mig 50 minuter senare ringde mobilen. Jag kastade mig över den och svarade. Rösten i andra änden lät en aningens ansträngd och sorgsen. Tim hade besökt sin mormor Greta på sjukhuset. Kvinnan var sjuk och de trodde inte att det var långt kvar innan hon skulle gå bort.

23 minuter senare ringde dörrklockan, Tim kom in i lägenheten. Ansiktet var lika vitt som köksluckorna och jag förstod att han något hade hänt.

Nästa morgon väcktes jag av klockradion. Det luktade kaffe i lägenheten, Tim var redan uppe.

Jag envisades med att Tim borde vara ledig idag men han var lika envis han.

- Anna, man tar inte ledigt när någon dött, jag tror inte ens man är beviljad ledighet för det. Vi får ta ledigt till begravningen.

Jag kunde inte annat än att hålla med.

När vi kom fram till kontoret dröjde det inte länge innan vi var ute i fält, ytterligare ett mord hade inträffat under natten. Nygatan 15, bara fyra gator ifrån min lägenhet. Offret hade hittats inne i rambutiken ”Ramar och sånt”.

Jag fick en intervju med polisen, mordet hade skett mellan 20-21 tiden igår, dock kunde de inte bekräfta uppgifterna om vare sig mordoffret eller om de hade någon misstänkt.

Efter intervjun, när vi var tillbaka på kontoret kallades jag in till Lise-Lott.

- Du får ursäkta om jag frågar, men vet du om det har hänt något med Tim? Han verkar så frånvarande.

- Hans farmor gick bort igår. Jag tyckte att han skulle ha tagit ledigt idag, men han ville inte. Om det är något särskilt så är det nog bäst att du pratar med Tim personligen.

- Självfallet, jag ville bara veta om det är så att du har märkt att något är annorlunda med honom?

- Annorlunda? Hurdå?

- Jag är orolig över honom, sa Lise-Lott med en suck. Du måste säga till om det är något som du tycker att jag borde veta.

- Okej, ja det ska jag göra.

När jag gick ut från kontoret stod Tim vid kaffeautomaten, han kollade frågande på mig.

- Jaha, vad ville Lotta?

- Hon undrade bara över några saker med en av artiklarna, sa jag och gick vidare till mitt bord. Jag visste att Tim kunde se om jag ljög, hoppas att han inte märkte något..

Sumana Landqvist