Den här skrev jag under gymnasiet, vi hade i uppgift att använda oss av "show not tell" och det är alltså mitt resultat, en fabel. Kommentera gärna.

--------------------------------------------------------------------------

Det sveper en vind över sjön som ljuger om sin ålder. Det sveper en vind över barn som växt upp och sett sina drömmar krossats. Det sveper en vind över naturens alla väsen. Inget rör sig, hela världen är stilla och tyst och drar sin kappa över det som en gång skrattade och log.

Många år har passerat sen världen frodades av fåglar som flyger och sjön som stoltserar om hur gammal den är. Likt en ensam mans fotsteg längs en grusväg, sveper vinden förbi sitt förflutna. En fågel vid en sjö av is. Han fryser. Lämnad av flocken när han inte hann med dem när de startade sin resa mot en sommar i söder. En fågel som lämnat allt vad hopp heter, som vet att han aldrig kommer att överleva en vinter i en skog där ingen vill dela bostad. Trädet som är hans bo tillsammans med sambon, finns inga möjligheter att överleva i. Det är byggt för vår och sommartid och är för kallt för vinterns kyla. En fågel, en stare alldeles ensam i en värld täckt i vitt.

Natten som kommer klarar han sig igenom med nöd och näppe i boet. Dagen börjar inte bra, mat finns inte längre i närheten och han har ingen som helst aning om var han kan hitta några maskar eller körsbär. Men på sitt sökande möter han en annan fågel, en gås som tittar på staren från fötterna till näbben och rynkar på sin egen näbb.

- Vad tror du att du gör här, lillen? snäser gåsen.
- Samma sak som du antagligen gör! snäser staren tillbaka men brister nästan av anklagelsen.
- Värst vad du var uppkäftig då, lillen! Stick hem till ditt bo av frusen bark du! snäser gåsen och går förbi staren bort därifrån.

Det faller en tår nedför starens kind och trots att han försöker hålla dem borta, faller det fler. Likt en man som släpar sina ben efter sig på en grusväg, släpar sig den lilla staren fram med blicken mot marken och trillande tårar ur ögonen. Han möter en vind, mjuk som fjädrarna på en fågel i harmoni. Sjön ljuger och marken huttrar av höstens vindar, en stare möter en trana ihopkrupen vid sjöns strandkant. Huttrande vänder sig tranan om och ser på den lilla staren.

- Ska jag dö nu? frågar tranan mellan sitt huttrande.
- Nej, inte ska du det min vän, svarar den lilla staren och tar tranans båda vingar i sina egna och får upp honom på fötter.
- Vem är du? Frågar tranan och tittar på honom likt en döende tittar på Döden innan färden bort från livet börjar.
- Mitt namn är Sture Stare, svarar den lilla staren och lyser upp. Men du får kalla mig Sture.

Tranan andas tungt, hans lungor kyls ner av luften de andas. En trana hör inte hemma i mellersta Sverige när hösten stundar, de hör hemma på en plats där vinden svettas och solens strålar sticker hål på vattnet som skryter om hur den kom att existera.

- Tage Trana, svarar tranan efter lite eftertänksamhet.
- Det var trevligt att träffa dig Tage, svarar Sture. Du är den första jag mött idag som inte vill mig något ont.

De tar tag i varandras vingar och under en sekund existerar ingenting av världen de befinner sig i. Ingen kan göra dem illa, ingen kan slita dem isär. De är här tillsammans.

Sjön som undangömmer sin ålder för naturens alla väsen, barnen som försöker laga sina drömmar, naturens individer som sakta lägger ena benet före det andra. Tillsammans utan vetskap lever de på samma plats, på samma sätt, av samma saker. Behovet av samma sak, behov av sådant de aldrig skulle ge någon som inte var som dem. Att Tage aldrig skulle få ge vad han tycker att Sture förtjänar. De ska le från varsin familj, stelt och utan glädje. Ingen beröring, inga skratt och inga leenden. Aldrig se åt den andras håll, aldrig se Tage som Sture, aldrig se Sture som Tage. Endast se dem som två individer. Men trots dessa motsägelser drevs de två fåglarna att vara tillsammans i vått och torrt. Blodsbröder. En höst som börjar som en mardröm, sveper med vinden med en kärlek till någon de aldrig trodde skulle kunna påverka dem som de gjorde. En vind svepte bort familj men tog med sig en vänskap för livet.

Sedan en stare mötte en trana skiftade världen färg och ändrade bakgrundsmusiken. Sedan en stare mötte en trana existerar inte orättvisa, heller inte mörker. En stare glänser med sina härliga färger i solens sken, hans namn är Sture och hans bäste vän heter Tage och ser stolt på sina sköna fjädrar i samma nyans som snön. De är varandras motsatser men närmare vänner än ugglan och skogsmusen. Tage, Sture och sjön som ljuger. Tillsammans sitter de utan ord, sneglar bort mot det de skymtar bort i fjärran. Längtan efter någon mer än dem, efter någonting obeskrivligt, någonting som inte kan mätas i pengar.

Månaderna går och sjön fastnar i sin egen kropp, Sture överlever vintern i en stövel fylld med ull som värmer och Tage inlindad i en jacka stoppad med ull. Dagarna som går tillbringar de två fåglarna på en sten vid sjön som är fånge i sin egen kropp. Dagarna är långa trots sällskapet de har av varandra. Saknaden av flocken, längtan av återkomsten. Men det blir lättare när de har varandra förstås.

Det sveper en vind över sjön som stoltserar om sin ålderdom framåt våren. Det sveper en vind över barn som med lite hjälp lagar sina drömmar och skapar nya. Det sveper en vind över naturens alla väsen. Djur börjar röra på sig, världen fylls sakta av kvittrande och drar av sin kappa och visar det som nu ska skratta och le. Många år har passerat men nu är den här igen, tiden då ingenting står stilla, allt sveper över världen och tillsammans lever de i harmoni med varandra.

En värld full av liv!