Bläck Jönköping

Jag gick sakta från platsen, efter några steg vände jag mig om. Hans kropp var nu stilla, mina ögon tårades. Förlåt kära vän men jag var tvungen, tänkte jag innan jag tog upp tändaren som blänkte till i solen och skapade en solkatt på fasaden. Jag måste göra mig av med den, men hur?

Hon reste sig upp och lade med skakande händer tillbaka telefonluren. Jag gick fram till henne, kollade in i de annars så blåa ögonen. Hon ställde sig på knä, lade vänsterhanden på min axel samtidigt som högerhanden smekte min kind. Jag insåg vad hon skulle säga.

Efter en nästan tre timmar lång bilresa var vi framme. Med ett fast grepp om lådan klev jag ur bilen, det var blod på ena sidan då jag inte släppt taget om den sedan vi lämnade Wellingborough. Jag såg på den stora byggnaden, mitt nya hem. Jag gick upp för stentrappan och fortsatte mot rektorsexpeditionen, medan jag gick i de stora korridorerna kände jag ett lugn, denna gången ska det bli bra.

En kväll fyra månader senare satt jag på mitt rum och stirrade på lådan som stod orörd bredvid dörren. Tankarna for genom huvudet, ska jag eller ska jag inte? Jag ville men min kropp lydde mig inte, fötterna var fastborrade i golvet och mina armar var plankor fastspikade längst min smala kropp. Mitt efterlängtade svar fanns i lådan, breven, artiklarna, allt som min mor samlat på sig. Jag såg min orörlighet som ett bevis på att jag inte var tillräckligt mogen. Jag fick nöja mig med att veta att jag en dag skulle visa det som poliserna inte lyckats med.

Det är natt. Kall, svart, natt. Ljusen blänker över vattnet. Vackert, magiskt.
Månen lyser upp den svarta, mörka, septembernatten.

Hon sitter, tänker, tankarna svävar iväg. Det tydliga blir obetydligt, det vackra är inte längre vackert. Skönhet existerar inte, inte nu längre. Inte den sortens skönhet som alla tror på.

Känslorna kallnar, de varma, goda och positiva känslorna försvinner. Minnet bleknar. Blicken blir tom, de mörka ögonen reflekterar någon annan. Ansiktet förvrids, hon känner inte igen sig själv. 

De tomma ögonen fastnar på det röda ljuset som brinner. Hon känner inget. Vad finns det mer att känna? Ingenting.

Känslorna över att vara övergiven, ensam, rädd och oälskad tar för mycket plats. Mörkret sluter sig och hon dras med, ner, ner i det bottenlösa.

”Jag kan fortfarande höra barnens skrik.” Jag höjde bägaren mot min mun med min högerhand, tillskillnad från min vänsterhand fanns där bara fyra fingrar. På platsen där mitt långfinger tidigare hade varit befann sig nu ingenting. ”En gammal krigsskada.” brukade jag svara om folk frågade. Målet med detta lyft var att skölja bort min tankar med en stor klunk öl. Till min stora besvikelse var bägaren tom.
Bakom bardisken hängde en skylt som lika väl kunde ha varit en vägskylt om det inte hade varit för texten ”Du gör endast bort dig om du ångrar det du har gjort, så ta en öl till” som stod skriven med stora blinkande neon bokstäver i färgen bakda. Ångrar sig är precis vad jag gör. Jag ångrar vartenda beslut jag tog under kriget. Jag ångrar att jag deltog. Har jag då per automatik gjort bort mig? Varför firade man mina segrar, varför blev jag kallad krigshjälte?

Vid änden av Davidstogets fjärdespets låg Konfucicus bar. Lokalen var dåligt belyst. De enda ljuskällorna som gick att identifiera var ett fåtal glödlampor som satt i taket, samtliga hade kortslutits och gav upphov till ett blinkande ljus likt det på ett disco. Detta var anledningen till varningsskylten för epileptiker som hängde på dörren.
Vid bardisken stod som vanligt den gamle Konfucicus och pillade i sitt långa pipskägg, som nåde ner till knäna, vilket glittrade i två tusen nyanser av lila. Hans blick var statisk. Sedan en timme tillbaka hade han inte tagit blicken från den långbente mannen och hans mystiske kamrat som satt och konverserade i båset närmst bardisken.

”Livet är inte som en tecknat film.” sa Janne Långben och tog sedan ytligare en sexa Jäger. ”Så, varför hör du barn skrika? Är du någon typ av pedofil eller?”
”Nej, det är jag inte.” sa jag med bestämd ton. Jag var Barnslaktaren från Limbo. General i Guds arme och ledare för 19:e Vingburna Frontkompaniet. Ledare och strateg bakom offensiven mot den 9:e Kretsen. Jag var ärkeängeln Mikael. Nu är jag bara en yrkesmördare i helvetet på jorden. New Coral.
Mitt jobb var enkelt likvidera Janne Långben. Så här sitter jag nu i Konfucicus bar. Mitt emot min måltavla. Långben tog fram en påse med vitt pulver från sin västs innerficka. En sista lina kan jag ge honom, sen avslutar jag mitt uppdrag.
”Så om du inte är en pedofil, hur kommer det sig att du hör barnaskrik om nätterna?” frågade han mig medans han hällde ut det vita pulvret på bordet ackompanjerat av ett märkligt skratt.
Jag låtsades att jag inte hörde honom, utan stirrade ner på mina händer istället. Mina händer var fortfarande röda av blod. En påminnelse om Slaget vid Limbo mot Mörkrets arme, som leddas av ärkeängeln Samael. Mina händer skulle aldrig bli rena från allt blod jag spillde den dagen. Blodet från miljoner bastarder och odöpta barn. Helvetetssoldater.
Framför Långben fanns nu en lina med kokain. Han skulle få ta en sista lina. Sen ska jag döda honom.

Inte en stund för tidigt tänkte Mikael. Hans vingar hade varit instängda under regnrocken alldeles för länge och hade börjat klia. Han vågade inte ens lufta det undre paret av rädslan för upptäckt.
Efter det stora krigets avslut hade de änglar som stridit på Guds sida straffats genom att antingen ge upp sina vingar eller förevigt brinna i helvetets eldar. Mikael hade undgått Vingklipparna och var nu en av de få änglarna med förmånen att fortfarande kunna flyga. En förmån han inte tänkte riskera att bli av med pågrund av att det kliar. Det kunde finnas en civilklädd Vingklippare i baren. Det faktum att fem av de sex vingarna nu hade börjat klia gjorde inte situationen bättre. Han svor tyst för sig själv och förbannade det faktum att han var Seraf och inte Kerub eller Tron i det här läget. All fakta som förklarade skillnaden mellan de olika typerna av änglar hade sedan krigets slut blivit raderad av sanningsbyrån Wikipedia och fanns nu inte tillgänglig till folkets bifogande.

Långben hade spenderat de tre senaste minuterna åt att rengöra ett sugrör som han kan snorta sitt kokain med. Han var äntligen färdig och hade tryckt upp sugröret i sin högra näsborre. Det var dags. Jag greppade skaftet på Ezekiel. Mitt trogna svärd vilket jag har burit under samtliga av mina strider. Fienden hade förfärats av bara åsynen av mitt 25 eggade flammande svärdet vars lågor gnistrade i 17 olika färger och hade tillverkats i lågorna av samma buske som talade till Moses. Långben skulle inte förfäras. Han skulle inte hinna se svärdet när jag hugger.

Långben sänkte huvudet för att ta sin sista lina innan han skulle dö. Mikael koncentrerade sig. Han var tvungen att vara snabb för att ingen skulle se vad som hade inträffat vid båset närmst baren. Det skulle inte bli några problem för Mikael, bara han fick koncentrera sig. Ett dåligt tillfälle för honom att ha en berättar röst i huvudet som kommenterar allt han gör.
”Samael! Nu får du fan ta och hålla käften!” tänkte han till mig innan han slöt sina ögon och satte sig i den korta men nödvändiga meditationen som behövdes för att han skulle kunna genomföra det dödliga slaget.
”Snälla rara lilla råttdemonsfitta, förstör inte det här uppdraget som du gjorde med Ronald Reagan.” han tog ett andetag och försökte få tankarna från den 30:e mars 1981. Ett uppdrag han misslyckades med för att han hade glömt knyta skosnöret på sin vänstra sko och därför träffade kulan lungan istället för hjärtat.
”DET VAR JU FÖR FAN DU SOM SATTE KROKBEN FÖR MIG!” skrek han för full hals. Nu var det inte bara Konfucicus som hade blicken mot båset närmst bardisken. Samtliga av barens gäster stirrade nu förbryllat på Mikael.
”Vad fan glor ni på!” skrek han hotfullt mot gästerna som snabbt vände bort blickarna. ”Var tyst nu så jag kan jobba!”

Det var nu tyst och jag kunde koncentrera mig. Långben hade snortat sin sista lina. Jag greppade Ezikiel i min högra hand och svingade.

Till resultat av mitt narrativ blev nu Mikael distraherad och tappade fokus för en kort sekund vilket resulterade i en jävla röra. Flamman från Ezikiel skulle ha bränt ihop såret och stoppat huvudet från att flyga iväg när Mikael svingade sitt svärd. Istället för att göra ett rakt hugg hade han ryckt till och lyft svärdet uppåt, slitet huvudet från halsen och slängt iväg det genom baren tills det landade på disken framför Konfucicus.

Jag stod nu vid bordet, mittemot den huvudlöse Långben. Blodet sprutade från hans hals på det äldre paret som sitter i båset bakom mig. Paret verkade inte bry sig om blodet. De stirrade på mig, precis som alla andra i baren gjorde.
”Fan ta dig Samael.” mumlade jag tyst för att inte väcka mer uppmärksamhet än vad jag redan hade gjort. Jag höjde återigen min bägare från bordet och synade den noga för att se om den hade klarat sig undan blodutgjutelsen. Det hade den. Jag förde den till min mun för att ta en stor klunk innan jag skulle lämna baren. Jag hade glömt bort att den fortfarande var tom.

Man kunde urskilja en viss besvikelse i Mikaels ansikte när han ställde ner bägaren på bordet. Han såg sig om i baren för en sista gång medans han började pilla bort ingenting från hans högra långfinger. Efter några sekunders pillande och dragande kunde man se ett långfinger växa fram. I hans vänstra hand höll han nu ett portabelt hål och på hans högra hand fanns nu samtliga av hans fem fingrar. Han tog tag i hålet med händerna och började tänja ut hålet. För att få till den storleken som skulle behövas var han även tvungen att använda fötterna.
När hålet var tillräckligt stort slängde han upp det på väggen och klev in. Han tog en sista titt över baren, hans blick fastnade på Konfucicus vars haka hade lossnat och fallit till golvet av häpnad. Mikael hade stannat kvar för länge. Han tog tag i hålet och drog med sig det in i hålet och försvann in i ingenting.

Smärtan hade lagt sig. Tidigare trodde jag att det skulle göra ont, att det skulle kännas mer än så här. Numera känner jag ingenting. Inte hur vinden smeker mitt hår medan jag faller. Jag känner ingen smärta då mitt huvud spräcks när jag slår i stengolvet. Det känns konstigt. Obehagligt. Jag är rädd. Vem skulle inte vara rädd när de är i den situationen jag befinner mig i. Jag kan inte ens känna smärtan av skruvmejseln som hade genomborrat min vänstra temporallob.

Jag låg där på stengolvet och väntade på att mörkret skulle falla. Döden var oundviklig. Hur fördriver jag tiden medan jag väntar? Tankar slog mig. Varför just jag? Varför ville någon av mina vänner mörda just mig? Jag är inte rik, jag försöker att alltid behandla personerna i min omgivning på ett trevligt sätt. Jag erkänner, jag har isolerat mig från mina nära och kära under en alltför lång tid. Men vad kunde jag göra? Kommunikation med omvärlden var förbjuden.

Från såret sipprade nu en gul genomskinlig vätska. Där i pölen av kroppsvätskor låg kroppen och stirrade livlöst på mig. Det enda livstecknet var bröstkorgen som sakta höjdes och sänktes med de svaga andetagen. Om en stund skulle det ta slut och jag skulle bli kallad mördare. Jag hukade mig ner och befann mig nu ansikte mot ansikte med mitt offer. Vad försiggår där inne, bakom ögon.

Jag trampar allt vad jag kan, vinden blåser i mitt hår och ögonen tåras. Jag hör min pappas fotsteg vid min sida. Han frågar mig: ”Är du redo?”. Ja, jag är redo. Han springer bort från mig. Jag trampar allt vad jag kan. Jag kan inte längre se pappa i ögonvrån men jag kan höra att honom ropa bakom mig: ”Du klarade det! Du kan!”. Jag var fyra år när jag lärde mig cykla. Jag minns det klart. Lika klart som min sjunde födelsedag.

Jag och mamma satt vid köksbordet och lade pussel. Pappa var sen hem. Min blick vandrade från det halvfärdiga slottet till det inslagna paketet som stod i hörnet av rummet. Mammas blick vandrade mellan dörren och fönstret som vätte ner mot gården. När det plötsligt knackade på dörren rusade mamma genom rummet och ut i hallen för att öppna. Jag satt kvar och pusslade. Det var nu som jag borde hört pappas röst men istället hörde jag bara ett lågtmält samtal och en främmande mansröst. Den lät samlad. Jag har fortfarande ingen aning om vem mannen var men nyheten som han levererade kom att sitta kvar för evigt. Mamma grät.

Två gravstenar jämte varandra. Tårar rullade ner längst min kind. Förutom en bil på parkeringen var jag ensam på kyrkogården. Det var bara jag och mina föräldrar. Jag hukade mig ner och la rosorna framför gravarna. Min högra hand var blodig. Jag hade kramat rosorna för hårt och hade nu djupa sår i handflatan. En hand grep tag om min axel, det var dags att gå. Jag var 20 år när jag såg mina föräldrar för ett sista farväl.

Jag vet inte om jag grät. Sedan min temporallob hade blivit genomborrad av en skruvmejsel kunde jag inte känna någonting. Inte golvets kyla, inte ifall tårar rullade ner för min kind. Jag kunde inte se om mina ögon var grumliga av tårar. Jag kunde inte längre se något. Huvudet hade spruckit när jag landade på golvet. Allt var svart. Allt var tyst. Snart skulle det ta slut.

Doften. Jag känner igen den doften. En bränd, rökig doft. Den påminner om en solnedgången. Jag sitter på en uteservering vid hamnen med en öl i min hand. Ett knastrande ljud när min mördare fimpar cigaretten. Att min vän kunde göra så här mot mig.

Jag ligger på stengolvet och det är nu dags för mig att dö. Mitt namn är professor Horace Plommon och jag tar nu mitt sista andetag.

Mitt huvud dunkade som en pneumatisk slagborr som grävde sig djupt in i en betongvägg. Av alla bakfyllor jag haft i mina dagar så hamnade den här någonstans i mitten. Eller kanske i nedre halvan, det fanns många bakfyllor på min lista. Det höga ljudet som väckt mig lät som en stor, mässande kör och det ekade i min skalle. När jag till slut orkade öppna mina ögon så upptäckte jag att ljudet faktiskt VAR en stor mässande kör.

Under nattens äventyr måste jag ha villat bort mig på vägen hem och istället tuppat av i moskén som låg ett par hundra meter från min lägenhet. Dofterna av rökelse och kardemumma fyllde mina näsborrar och förstärkte min ständigt växande huvudvärk. Jag rullade ner från bänken jag legat på och föll ihop i en knappt mänsklig hög på det hårda, kalla stengolvet. Jag kände hur gårdagens förtäringar var på väg upp och jag spydde upp en gholtfärgad sörja som jag inte ens ville titta på. En av moskéns säkerhetsvakter, en stor bufflig typ som nästan var mer bred än lång, kom fram och slet upp mig från golvet som hade utgjort mitt tillfälliga hem för ett par sekunder. Jag hade kunnat göra motstånd, om bara mängden alkohol i min kropp inte hade varit likvärdig med blodmängden och om vakten inte burit på en mindre kanon till revolver.

”Sluskiga luffarpack”, skrek vakten när han kastade ut mig genom de stora portarna. Trots mina önskemål så valde han att inte öppna dem först. Jag landade på den smutsiga, urindoftande asfalten med en smäll. I ett försök att undvika att bli uttittad så reste jag mig så snabbt jag kunde och borstade av mig. Det här var ingen bra dag, men jag hade ännu ingen aning om hur illa den skulle bli.

Att vara privatdetektiv i New Coral var inte ett lätt jobb, men det var åtminstone ett jobb. Sorgliga varelser som inte finner någon glädje i sin tillvaro om de inte kan hitta varandras mörkaste, hemskaste hemligheter fanns det gott om i staden och det var mig de anlitade för att gräva fram dem. För det mesta försökte jag att inte tänka på alla saker jag sett, de skulle ge den mest härdade krigsveteranen mardrömmar för resten av livet.

Annat hade det varit på Guds tid. Innan kriget. Innan allt bokstavligt talat gick åt helvete. Då var New Coral en vacker stad, med vackra människor. Nu var det en trasig ruin, en skugga av sitt forna jag där folk förvandlats till snuskiga gamar, som med näbbar och klor kämpade för sin överlevnad. Vissa av stadens invånare hade faktiskt bokstavligt förvandlats till gamar. Detta till följd av misslyckade genetiska ingrepp som gett dem vingar, som dock inte klarade att bära dem, samt näbbförsedda ansikten som de kunde använda för att hacka fram matrester bland sopor.

Ibland ville jag bara ge mig av. Lämna stan för gott i hopp om att hitta en bättre plats. Men jag visste att det var omöjligt. Dels fanns det ingen chans att kunna ta sig ut ur staden eftersom den vilade på en enorm platå, vars avgrund stupade rakt ner till Lucifers domäner. Ingen av de som försökt ta sig över hade lyckats, någonsin. Vi var helt enkelt fast med varandra i detta avloppshål som vi kallade vårt hem.

Jag började tänka på mitt senaste fall. Det fall vars lyckade slutförande hade fått mig att hamna här i rännstenen utanför moskén. Jag tänkte tillbaka på kvinnan som betalat mig bra med pengar för att avslöja hennes otrogne pojkvän. Det hade varit ett enkelt jobb, killen var inte direkt diskret av sig utan det hade varit lätt att spåra honom och den succubus som han förlustat sig med. Ett par smaskiga bilder senare och jag kunde casha in på min betalning. Desvärre fanns inte så mycket kvar av den längre, eftersom det mesta gott åt till den rejäla fylla jag bjudit mig själv på, som uppenbarligen gått en smula överstyr.

Trött och med en nu ännu värre huvudvärk satte jag mig ner på trappan utanför moskén och drog fram en av mina sista cigaretter ur innerfickan på min slitna rock. Cigaretter var en bristvara i New Coral och jag hade kunnat tjäna fina pengar på att sälja dem. Men rökningen var både en last och ett dyrbart nöje som jag gärna förunnade mig när det behövdes. Nu behövdes det verkligen, speciellt eftersom regnet nu börjat falla.

När jag satt där och lät den giftiga röken sippra ut mellan mina läppar började jag fundera på vad mitt nästa uppdrag skulle bli. Jag böjde mig framåt och vilade huvudet mellan mina knän när jag plötsligt såg något högt ovanför mig. För det mesta brukade jag förbanna det ögonpar som jag hade i nacken, speciellt när man vaknade. Problemet var inte att jag hade fyra ögon, utan snarare att jag inte hade kontroll över vilka som användes. När som helst kunde mitt främre par sluta fungera och ge plats åt de bakre. Detta hade genom åren resulterat i en hel del olyckor med framförallt lyktstoplar och öppna golvbrunnar.

Men nu, när de aktiverades och stirrade rakt upp i skyn så jag något. En liten prick som växte sig allt större och som snart hade konturerna av en människa. Någon föll från moskén, antagligen en av många självmordskandidater. Det fanns dagar då moskén var som en central för lämmeltåg av livströtta medborgare som ville slippa misären. En hel yrkesgrupp hade vuxit fram bara för att torka upp de pölar av blod och kroppsdelar som blev kvar på marken.

Men just den här personen föll ensam, det var nästan något graciöst över henne när hon seglade mot marken och det oundvikliga ödet. Jag såg att det var en kvinna eftersom mitt högra baköga hade möjligheten att zooma ganska rejält, vilket faktiskt kunde vara användbart.

I vanliga fall hade jag inte brytt mig, men just idag kände jag för att göra en god gärning. Jag fimpade min cigarett och reste mig. Blicken byttes tillbaka till mina vanliga ögon och jag beräknade hur lång tid jag hade på mig innan kvinnan slog i marken. 15 sekunder, inte mycket tid direkt.

Jag böjde på mina knän och tog ett litet hopp rakt upp i luften. För folk som gick förbi såg detta konstigt ut, men när jag landade jämfota så aktiverades raketboosten under skosulorna så jag slungades upp i luften med enorm kraft.

Jag närmade mig kvinnan med rasande fart och började precis tappa hastighet när hon landade i min famn. Vi sjönk sakta ner mot marken igen och landade mjukt som en fjäder på en kudde. Kvinnan verkade ha blivit medvetslös under fallet, så jag tog fram min lilla fickplunta och hällde i henne ett par klunkar. Hon hostade till när hon kände den brännande eftersmaken i mun och hals och slog sedan upp ögonen och såg på mig. Hon var vacker, hann jag tänka innan hon plötsligt knuffade undan mig och rusade iväg in i en gränd. Jag suckade djupt för mig själv. ”Kom igen nu, Dariuz, det kommer bli en sådan dag igen. Bara att sätta igång”, sa jag till mig själv innan jag reste mig och sprang efter kvinnan.

Samtidigt, i en annan del av staden, stod en sorglig varelse högt uppe bland molnen. Med fötterna halvvägs utanför kanten på en 274 våningar hög moské, såg hon högst egendomlig ut. Hon var insvept i en lång klädnad som precis gick ner till marken. Den var färgad i en ny färg kallad krild. Ett antal nya färger hade fabricerats för att särskilja religiösa ståndpunkter. Det fanns även gholt, fjurp och bakda. Krild var dock reserverad för de mer lågt stående religionerna och det var inte ovanligt att anhängare klädda i just krild blev stenade. Det hade också inträffat incidenter där anhängare blivit upphängda i fötterna för allmän beskådan på torg och andra offentliga platser.

Förutom hennes besynnerliga klädval var hennes psykiska hälsa sviktande. Balanssinnet hade hon förlorat många år tidigare i en elakartad öroninfektion, orsakad av ett misslyckat experiment med felprogrammerade nanopartiklar. Syftet hade varit att bota hennes kroniska reumatism men hade istället gett henne fler åkommor. ”Doktor” Hansel, som utfört operationen hade saknat all tänkbar licens och hade dessutom använt sig av arméns andra sortering av nanopartiklar. Detta faktum var i sig inget problem, alla stadens kvacksalvare använde sig av dem. Men just den dag ”Doktor” Hansel gjort en räd i arméns övergivna bunker hade han råkat komma över en ny typ av nanopartiklar vars huvudsyfte var att riva byggnader. Att använda dem på människor var därmed förenat med total katastrof, något denna ömkliga kvinna bittert fått erfara.

Invånare i New Coral tilltalade ofta hennes sort för missfoster eller andra mer vulgära och nedsättande ord. Just detta missfoster hade för länge sen glömt sitt namn, troligtvis i samband med en nanopartikelrelaterad operation som påverkat långtidsminnet. Trots all olycka i hennes liv hade hon välsignats med en, riktig, vän. Efter en tre timmar lång diskussion hade han insett att han aldrig skulle få reda på hennes riktiga namn och hade, för enkelhetens skull, bestämt sig för att kalla henne Anzu.

Anzu svajade okontrollerat på moskén tak och skulle med all säkerhet ramlat om inte vinden visat barmhärtighet. Långt där nere, på torget som bredde ut sig framför moskén, kunde hon precis urskilja små prickar som alla representerade en levande själ. De betydde ingenting för henne. Ingen levande själ kunde hjälpa henne. Hennes problem sträckte sig längre än misslyckade operationer. Hon hade det senaste dygnet insett att hon hade en identitetskris som ingen skulle kunna hjälpa henne med. Fast det var inte riktigt sant. Det fanns en person. Problemet var att denna person inte fanns där nere på torget. Eller i staden. Eller i någon annan stad, för den delen.

Anzu hade föregående kväll bestämt sig för att söka upp denna person som dött för ungefär 30 år sen. Vad hon visste fanns det två sätt att tala med de döda. Det första sättet var att anlita ett medium. Men om man, som Anzu, bar en klädnad i krild, kunde man inte förvänta sig hjälp från det hållet. Lyckligtvis fanns det ett annat sätt. Ett mycket lättare sätt.

Hon tog ett djupt andetag och blundade. Men sen ångrade hon sig och öppnade ögonen igen. Om hon skulle möta döden, skulle hon göra det orädd. Det var ju trots allt hennes eget val. Långsamt andades hon ut igen och yttrade sina sista ord.

”Förlåt mig, Kaleb”

Ett steg ut i luften och hon försvann ner genom molnen. Moskéns tak var återigen tomt och den första regndroppen föll, senare följd av tusentals till.

"Dra åt jävla helvete", hon tog ett andetag. "Kör upp hela vårt jävla förhållande i röven så att hela jävla du spricker och dör i simmandes i din egen jävla avföring!"
Dörren smälldes igen. Kvar i trapphuset stod snopen filur. I dreadlocks och sandfärgad morgonrock liknade han Jesus. Eller killen från Big Lebowski. Han suckade. I hans slitna hållning kunde man, om man tittade jävligt noga, se fragment av forna glansdagar i form av stolthet och framtidstro. Av den lätt fuktiga handduken som hängde löst över hans vänstra axel kunde en någorlunda uppmärksam betraktare utläsa två saker. Att han var riktigt usel på att brodera och hans namn förmodligen var Kaleb. I höger hand höll han en stor oformlig grå väska modell 19:e Vingburna Frontkompaniet.
Dörren öppnades igen. Ut sprang den röda sexbenta broilergrävlingen Pimbo, tätt följd av en vinflaska i projektilform och en samling överraskande kreativa verbala dödshot. Reflexerna fanns ännu där och flaskan räddades från golvets hårda konsekvens.
Dörren stängdes.
Filuren i trappan undrade lite trevande huruvida han nu var hemlös eller bara mellan två boenden. Han skruvade av korken och tog en djup klunk. Den brände krampaktigt i magen. Klunken blev en härlig frukost. Han gav den första klunken sällskap av ännu en. Kvinnan i lägenheten verkade just nu hata honom. Vilket förmodligen inte var mer än rätt. Men enda skillnaden mellan aktuell och övriga otroheter var att denna hade blivit upptäckt. Dessutom hade den senaste faktiskt varit en succubus, vilket gjorde att den egentligen inte borde räknas. Lustdemoner hade sedan urminnes medfört lite problematik för mäns trogenhet. Pimbo lade sig med huvudet på sin husses grova kängor, han pustade ut med kraften av en mindre tsunami. Monstret kunde uppvisa sjuttio kilo muskler, ett antal tandrader och fyra par lungor. Frukten av modern genteknik. Eller snarare restprodukten av den. Kaleb hade fått det lilla vidundret som valp av en bekant som arbetade med att utveckla alternativa djurarter och som  av någon anledning inte hade sett något kommersiellt värde i att föda upp levande rivningskulor. I mellanöstern användes tydligen arter av samma slag till att skalla pansarvagnar och för att äta landminor. Kaleb kastade handduken och började gå. Ut från huset och ner mot stadens hjärta. Han slutade gå när han kom till Davidstorget. Byggt av röd och grön marmor, format som en stjärna med sex uddar hade torget uppförts med hopp om att skapa ett landmärke för staden. Nu, åtta år efter invigningen av New Corals nya stadskärna hade drömmen om att skapa minnesmärken dött ut. Kaleb satte sig på en marmorbänk och tog en sista klunk. Han kisade mot solen. Torget kryllade såhär dags av alkoholiserade och arbetslösa disneyfigurer som i genteknikens vagga skapats i mängder för att medverka i filmer, jobba på nöjesland och underhålla småbarn. Nuförtiden hade de tur om någon enstaka talangscout kom ner till torget för att sätta upp någon halvtaskig musikal.

Kaleb lade sig på rygg i solen. Han kände fortfarande av ärren från där hans majestätiska vingar en gång suttit. Nu fanns bara två djupa ärr kvar. Gud var död och så var även hans drömmar om att åter igen kunna flyga.

Gud hade dött för ungefär trettio år sedan och världen hade inte varit sig lik sedan dess. Privata religioner hade växt upp som mögelsvampar och predikade ut sina specifika fördelar om evigt liv, frälsning, tusen oskulder, återfödelse och landskap av guld. Tempelgatorna hade ersatt de gamla horkvarteren och istället för bordeller fanns där nu helig mark av olika slag och lyx. Kaleb kände sig illamående då han tänkte på alla olika sorters inkastare som precis som utanför nattklubbar kämpade för att skapa nya kunder att suga pengar ur. Hans grubblerier avbröts av en skugga som lade sig över honom. Skuggan tillhörde en stor rosa och ganska sexig kanin. Hon luktade godis och bar en krona av glödlampor.