Smärtan hade lagt sig. Tidigare trodde jag att det skulle göra ont, att det skulle kännas mer än så här. Numera känner jag ingenting. Inte hur vinden smeker mitt hår medan jag faller. Jag känner ingen smärta då mitt huvud spräcks när jag slår i stengolvet. Det känns konstigt. Obehagligt. Jag är rädd. Vem skulle inte vara rädd när de är i den situationen jag befinner mig i. Jag kan inte ens känna smärtan av skruvmejseln som hade genomborrat min vänstra temporallob.

Jag låg där på stengolvet och väntade på att mörkret skulle falla. Döden var oundviklig. Hur fördriver jag tiden medan jag väntar? Tankar slog mig. Varför just jag? Varför ville någon av mina vänner mörda just mig? Jag är inte rik, jag försöker att alltid behandla personerna i min omgivning på ett trevligt sätt. Jag erkänner, jag har isolerat mig från mina nära och kära under en alltför lång tid. Men vad kunde jag göra? Kommunikation med omvärlden var förbjuden.

Från såret sipprade nu en gul genomskinlig vätska. Där i pölen av kroppsvätskor låg kroppen och stirrade livlöst på mig. Det enda livstecknet var bröstkorgen som sakta höjdes och sänktes med de svaga andetagen. Om en stund skulle det ta slut och jag skulle bli kallad mördare. Jag hukade mig ner och befann mig nu ansikte mot ansikte med mitt offer. Vad försiggår där inne, bakom ögon.

Jag trampar allt vad jag kan, vinden blåser i mitt hår och ögonen tåras. Jag hör min pappas fotsteg vid min sida. Han frågar mig: ”Är du redo?”. Ja, jag är redo. Han springer bort från mig. Jag trampar allt vad jag kan. Jag kan inte längre se pappa i ögonvrån men jag kan höra att honom ropa bakom mig: ”Du klarade det! Du kan!”. Jag var fyra år när jag lärde mig cykla. Jag minns det klart. Lika klart som min sjunde födelsedag.

Jag och mamma satt vid köksbordet och lade pussel. Pappa var sen hem. Min blick vandrade från det halvfärdiga slottet till det inslagna paketet som stod i hörnet av rummet. Mammas blick vandrade mellan dörren och fönstret som vätte ner mot gården. När det plötsligt knackade på dörren rusade mamma genom rummet och ut i hallen för att öppna. Jag satt kvar och pusslade. Det var nu som jag borde hört pappas röst men istället hörde jag bara ett lågtmält samtal och en främmande mansröst. Den lät samlad. Jag har fortfarande ingen aning om vem mannen var men nyheten som han levererade kom att sitta kvar för evigt. Mamma grät.

Två gravstenar jämte varandra. Tårar rullade ner längst min kind. Förutom en bil på parkeringen var jag ensam på kyrkogården. Det var bara jag och mina föräldrar. Jag hukade mig ner och la rosorna framför gravarna. Min högra hand var blodig. Jag hade kramat rosorna för hårt och hade nu djupa sår i handflatan. En hand grep tag om min axel, det var dags att gå. Jag var 20 år när jag såg mina föräldrar för ett sista farväl.

Jag vet inte om jag grät. Sedan min temporallob hade blivit genomborrad av en skruvmejsel kunde jag inte känna någonting. Inte golvets kyla, inte ifall tårar rullade ner för min kind. Jag kunde inte se om mina ögon var grumliga av tårar. Jag kunde inte längre se något. Huvudet hade spruckit när jag landade på golvet. Allt var svart. Allt var tyst. Snart skulle det ta slut.

Doften. Jag känner igen den doften. En bränd, rökig doft. Den påminner om en solnedgången. Jag sitter på en uteservering vid hamnen med en öl i min hand. Ett knastrande ljud när min mördare fimpar cigaretten. Att min vän kunde göra så här mot mig.

Jag ligger på stengolvet och det är nu dags för mig att dö. Mitt namn är professor Horace Plommon och jag tar nu mitt sista andetag.