Mitt huvud dunkade som en pneumatisk slagborr som grävde sig djupt in i en betongvägg. Av alla bakfyllor jag haft i mina dagar så hamnade den här någonstans i mitten. Eller kanske i nedre halvan, det fanns många bakfyllor på min lista. Det höga ljudet som väckt mig lät som en stor, mässande kör och det ekade i min skalle. När jag till slut orkade öppna mina ögon så upptäckte jag att ljudet faktiskt VAR en stor mässande kör.

Under nattens äventyr måste jag ha villat bort mig på vägen hem och istället tuppat av i moskén som låg ett par hundra meter från min lägenhet. Dofterna av rökelse och kardemumma fyllde mina näsborrar och förstärkte min ständigt växande huvudvärk. Jag rullade ner från bänken jag legat på och föll ihop i en knappt mänsklig hög på det hårda, kalla stengolvet. Jag kände hur gårdagens förtäringar var på väg upp och jag spydde upp en gholtfärgad sörja som jag inte ens ville titta på. En av moskéns säkerhetsvakter, en stor bufflig typ som nästan var mer bred än lång, kom fram och slet upp mig från golvet som hade utgjort mitt tillfälliga hem för ett par sekunder. Jag hade kunnat göra motstånd, om bara mängden alkohol i min kropp inte hade varit likvärdig med blodmängden och om vakten inte burit på en mindre kanon till revolver.

”Sluskiga luffarpack”, skrek vakten när han kastade ut mig genom de stora portarna. Trots mina önskemål så valde han att inte öppna dem först. Jag landade på den smutsiga, urindoftande asfalten med en smäll. I ett försök att undvika att bli uttittad så reste jag mig så snabbt jag kunde och borstade av mig. Det här var ingen bra dag, men jag hade ännu ingen aning om hur illa den skulle bli.

Att vara privatdetektiv i New Coral var inte ett lätt jobb, men det var åtminstone ett jobb. Sorgliga varelser som inte finner någon glädje i sin tillvaro om de inte kan hitta varandras mörkaste, hemskaste hemligheter fanns det gott om i staden och det var mig de anlitade för att gräva fram dem. För det mesta försökte jag att inte tänka på alla saker jag sett, de skulle ge den mest härdade krigsveteranen mardrömmar för resten av livet.

Annat hade det varit på Guds tid. Innan kriget. Innan allt bokstavligt talat gick åt helvete. Då var New Coral en vacker stad, med vackra människor. Nu var det en trasig ruin, en skugga av sitt forna jag där folk förvandlats till snuskiga gamar, som med näbbar och klor kämpade för sin överlevnad. Vissa av stadens invånare hade faktiskt bokstavligt förvandlats till gamar. Detta till följd av misslyckade genetiska ingrepp som gett dem vingar, som dock inte klarade att bära dem, samt näbbförsedda ansikten som de kunde använda för att hacka fram matrester bland sopor.

Ibland ville jag bara ge mig av. Lämna stan för gott i hopp om att hitta en bättre plats. Men jag visste att det var omöjligt. Dels fanns det ingen chans att kunna ta sig ut ur staden eftersom den vilade på en enorm platå, vars avgrund stupade rakt ner till Lucifers domäner. Ingen av de som försökt ta sig över hade lyckats, någonsin. Vi var helt enkelt fast med varandra i detta avloppshål som vi kallade vårt hem.

Jag började tänka på mitt senaste fall. Det fall vars lyckade slutförande hade fått mig att hamna här i rännstenen utanför moskén. Jag tänkte tillbaka på kvinnan som betalat mig bra med pengar för att avslöja hennes otrogne pojkvän. Det hade varit ett enkelt jobb, killen var inte direkt diskret av sig utan det hade varit lätt att spåra honom och den succubus som han förlustat sig med. Ett par smaskiga bilder senare och jag kunde casha in på min betalning. Desvärre fanns inte så mycket kvar av den längre, eftersom det mesta gott åt till den rejäla fylla jag bjudit mig själv på, som uppenbarligen gått en smula överstyr.

Trött och med en nu ännu värre huvudvärk satte jag mig ner på trappan utanför moskén och drog fram en av mina sista cigaretter ur innerfickan på min slitna rock. Cigaretter var en bristvara i New Coral och jag hade kunnat tjäna fina pengar på att sälja dem. Men rökningen var både en last och ett dyrbart nöje som jag gärna förunnade mig när det behövdes. Nu behövdes det verkligen, speciellt eftersom regnet nu börjat falla.

När jag satt där och lät den giftiga röken sippra ut mellan mina läppar började jag fundera på vad mitt nästa uppdrag skulle bli. Jag böjde mig framåt och vilade huvudet mellan mina knän när jag plötsligt såg något högt ovanför mig. För det mesta brukade jag förbanna det ögonpar som jag hade i nacken, speciellt när man vaknade. Problemet var inte att jag hade fyra ögon, utan snarare att jag inte hade kontroll över vilka som användes. När som helst kunde mitt främre par sluta fungera och ge plats åt de bakre. Detta hade genom åren resulterat i en hel del olyckor med framförallt lyktstoplar och öppna golvbrunnar.

Men nu, när de aktiverades och stirrade rakt upp i skyn så jag något. En liten prick som växte sig allt större och som snart hade konturerna av en människa. Någon föll från moskén, antagligen en av många självmordskandidater. Det fanns dagar då moskén var som en central för lämmeltåg av livströtta medborgare som ville slippa misären. En hel yrkesgrupp hade vuxit fram bara för att torka upp de pölar av blod och kroppsdelar som blev kvar på marken.

Men just den här personen föll ensam, det var nästan något graciöst över henne när hon seglade mot marken och det oundvikliga ödet. Jag såg att det var en kvinna eftersom mitt högra baköga hade möjligheten att zooma ganska rejält, vilket faktiskt kunde vara användbart.

I vanliga fall hade jag inte brytt mig, men just idag kände jag för att göra en god gärning. Jag fimpade min cigarett och reste mig. Blicken byttes tillbaka till mina vanliga ögon och jag beräknade hur lång tid jag hade på mig innan kvinnan slog i marken. 15 sekunder, inte mycket tid direkt.

Jag böjde på mina knän och tog ett litet hopp rakt upp i luften. För folk som gick förbi såg detta konstigt ut, men när jag landade jämfota så aktiverades raketboosten under skosulorna så jag slungades upp i luften med enorm kraft.

Jag närmade mig kvinnan med rasande fart och började precis tappa hastighet när hon landade i min famn. Vi sjönk sakta ner mot marken igen och landade mjukt som en fjäder på en kudde. Kvinnan verkade ha blivit medvetslös under fallet, så jag tog fram min lilla fickplunta och hällde i henne ett par klunkar. Hon hostade till när hon kände den brännande eftersmaken i mun och hals och slog sedan upp ögonen och såg på mig. Hon var vacker, hann jag tänka innan hon plötsligt knuffade undan mig och rusade iväg in i en gränd. Jag suckade djupt för mig själv. ”Kom igen nu, Dariuz, det kommer bli en sådan dag igen. Bara att sätta igång”, sa jag till mig själv innan jag reste mig och sprang efter kvinnan.