Höstens sorg
Jag stirrade rakt fram, trots att de två döda kropparna nu lämnat platsen så kunde jag inte få fram ett ord, mitt block förblev tomt. I nuläget kunde jag inte förstå varför jag valde jobbet som journalist. Min pojkvän och kollega Tim knäppte av några bilder innan vi gick tillbaka till den svarta bilen från Trollhättan med tidningslogotypen på motorhuven. Vi satte oss utan att säga ett ord. När vi var framme vid Hagarondellen kollade jag på Tim, han var koncentrerad på vägbanan. Vi sa ingenting till varandra på hela vägen tillbaka, det var först i hissen som jag yttrade mig.
- Jag tror det är en seriemördare polisen har att göra med, sa jag när vi steg ur hissen på plan tre av tio.
- Inte helt omöjligt, sa Tim då han for genom det öppna kontorslandskapet och in på chefens rum, med mig tätt i hälarna.
Lise-Lott Ejverdhal kollade på oss, hon såg att jag var blek och erbjöd sig att hämta en petflaska med bubbelvatten. Jag tackade så mycket och drack tills jag fick kolsyra i näsan. Tim och Lise-Lott gick igenom vad vi hade sett på plats. Eftersom jag var alldeles för skakig så fick Tim åka till presskonferensen utan mig. Jag fick fortsätta att skriva klart ”jag-talar-ut-artikeln med bombnedslaget Filippa Von Grandt som handlade om hennes uppbrott med rapparen Rick Race.
Det hade nu gått fem veckor sedan jag började på tidningen, min föreställning om journalistyrket stämde inte överrens med verkligheten. Det hände för mycket eller inget alls, speciellt nu på sommaren. Som nyexaminerad var jag tacksam över att överhuvudtaget ha fått ett jobb inom min utbildning.
Efter arbetet ringde jag till Tim, inget svar, varken på mobilen eller hemma. Jag orkade inte ringa till jobbet, men jag tyckte att han kunde höra av sig även om han jobbade över. Jag gick in i det nykaklade badrummet och tappade upp ett bad, axlarna värkte mer än vanligt. Om jag hade råd skulle jag gå till en riktig massör.
Klockan närmade sig nio på kvällen och jag hade fortfarande inte hört av Tim. Precis när jag skulle gå och lägga mig 50 minuter senare ringde mobilen. Jag kastade mig över den och svarade. Rösten i andra änden lät en aningens ansträngd och sorgsen. Tim hade besökt sin mormor Greta på sjukhuset. Kvinnan var sjuk och de trodde inte att det var långt kvar innan hon skulle gå bort.
23 minuter senare ringde dörrklockan, Tim kom in i lägenheten. Ansiktet var lika vitt som köksluckorna och jag förstod att han något hade hänt.
Nästa morgon väcktes jag av klockradion. Det luktade kaffe i lägenheten, Tim var redan uppe.
Jag envisades med att Tim borde vara ledig idag men han var lika envis han.
- Anna, man tar inte ledigt när någon dött, jag tror inte ens man är beviljad ledighet för det. Vi får ta ledigt till begravningen.
Jag kunde inte annat än att hålla med.
När vi kom fram till kontoret dröjde det inte länge innan vi var ute i fält, ytterligare ett mord hade inträffat under natten. Nygatan 15, bara fyra gator ifrån min lägenhet. Offret hade hittats inne i rambutiken ”Ramar och sånt”.
Jag fick en intervju med polisen, mordet hade skett mellan 20-21 tiden igår, dock kunde de inte bekräfta uppgifterna om vare sig mordoffret eller om de hade någon misstänkt.
Efter intervjun, när vi var tillbaka på kontoret kallades jag in till Lise-Lott.
- Du får ursäkta om jag frågar, men vet du om det har hänt något med Tim? Han verkar så frånvarande.
- Hans farmor gick bort igår. Jag tyckte att han skulle ha tagit ledigt idag, men han ville inte. Om det är något särskilt så är det nog bäst att du pratar med Tim personligen.
- Självfallet, jag ville bara veta om det är så att du har märkt att något är annorlunda med honom?
- Annorlunda? Hurdå?
- Jag är orolig över honom, sa Lise-Lott med en suck. Du måste säga till om det är något som du tycker att jag borde veta.
- Okej, ja det ska jag göra.
När jag gick ut från kontoret stod Tim vid kaffeautomaten, han kollade frågande på mig.
- Jaha, vad ville Lotta?
- Hon undrade bara över några saker med en av artiklarna, sa jag och gick vidare till mitt bord. Jag visste att Tim kunde se om jag ljög, hoppas att han inte märkte något..
Sumana Landqvist
Frid med Gud. Christian Erickson och Robin Larsson
Detta är den andra av två noveller som skrevs i en skrivövning med BLÄCK. Uppgiften var att med hjälp av en slumpmässigt utvald boktitel och en slumpmässigt utvald bild från en Googlesökning skriva en kort historia som på något sätt kopplas till både titeln och bilden.
Vår boktitel var Frid med Gud av Billy Graham.
Bilden kan ni se här:
http://www.spring8020.co.uk/images/articlesTop.jpg
En ensam man sitter på en strand. Vågorna rullar in över stranden och snuddar lätt vid mannens fötter. Hans blick färdas ut över vattnet men ingenting kan skymtas förutom vågorna. Han har besökt samma strand, suttit på samma plats, varje dag i en månad och bara tittat ut över vågorna.
En månad är en lång tid när det enda som håller en sällskap är skuld. Ensamhet och skuld som är värre än någonting annat han tidigare känt.
Gud förstod inte vad som kunde driva en människa till att känna sådanna känslor. Det var något som han hade svårt att sätta fingret på. Något som människan hade utvecklat som han själv inte hade någon kontroll över. Han hade aldrig känt skuld själv.
Inte heller mänsklig lag hade Gud varit med och konstruerat. Förvisso fanns det något som människan kallade för synd, varifrån en del av det som kallades lag hade vuxit fram. I mångt och mycket var det emellertid människan som själv hade konstruerat den känslan som hon kallade för skuld, ofta efter ett brott mot det hon kallade för lag. Men vad är det egentligen som gör en handling till ett brott?
”Till den som hittar detta brev. Jag har hållt detta inom mig tillräckligt länge nu. För ungefär en månad sen var jag på fest. Jag hade blivit inbjuden av en vän men visste samtidigt att jag knappt skulle känna någon där. Min osäkerhet av att jag inte kände någon på festen gjorde att jag snabbt tömde den flaska med Rom jag hade med mig till festen. Jag satt länge ensam i en fotölj, pratade med några människor en kort stund men kände samtidigt att jag inte hörde hemma här. Ingen av dessa människor var det minsta lik mig.
”Det hela slutade med att jag var så obekväm i sällskapet att jag inte hade något annat val än att åka hem på kvällen. Berusad, och luddig i tanken grävde jag fram mina bilnycklar ur fickan och backade ut på vägen utan att någon inne i huset reagerade. Jag har aldrig tidigare kört på fyllan, men jag minns någon statistik om att tusentals förare kör berusade varje dag i Sverige – alltså var det osannolikt att något skulle hända just mig.
”Jag lämnade huset bakom mig och minns att jag inte kände någon som helst skillnad från de gånger jag kört samma väg utan att ha druckit. Jag hade trots allt kört denna väg nästan varje dag till jobbet de senaste fem åren. Mitt hus låg ett par kilometer från festen så det skulle bara ta mig några minuter att ta mig hem. Jag såg ett gäng ungdomar som förmodligen var på väg hem från krogen, det såg i alla fall ut som de tagit några glas för mycket den kvällen.
”Sen hände många saker samtidigt. Jag passerade ett krön och hann aldrig reagera på fotgängaren som gick lite för långt ut i vägen. Jag tror inte att jag skulle hunnit reagera om jag hade varit nykter. Jag vet inte. Hon rullade över bilen och träffade asfalten bakom hårt, jag tror att jag hörde dunsen när hon landade. Hon hade inte en chans.
”Det lämnade mig i vid ett hemskt val – skulle jag ringa polisen, och erkänna allt, och hoppas på att de inte kastar mig i fängelse? Än en gång vet jag inte om jag hade gjort samma sak om jag hade varit nykter, men jag hämtade tillslut en spade som jag har liggandes i bakluckan, och begravde henne en bit in i skogen, där marken var mjuk och lätt att gräva i, trots att jag fortfarande var full. Händelsen fick mig kanske att tänka lite klarare, men inte helt klart.
”Jag lämnade sedan platsen och körde vidare hem. Jag har gått över situationen i mitt huvud varje dag sedan det inträffade och vet att jag är orsaken till varför hon inte lever längre. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv för det som inträffade och är tveksam om jag någonsin kommer leva ett normalt liv igen. Men jag antar att det inte är mer än jag förtjänar. Jag begär inte att hennes föräldrar någonsin ska förlåta mig för vad jag gjort. Jag frågar mig dock på gång om samma sak hade hänt om jag varit nykter den kvällen. Var det som inträffade enbart mitt fel?
”Jag vet inte, och jag kommer aldrig att få veta. Det är inte kunskap jag söker, utan sinnesfrid.”
Gud hade sett mannen skriva brevet. Han hade lagt det i en flaska och sedan kastat ut det i havet. Vem var det egentligen mannen skrev brevet till? Gud hade gått över brevet i sina tankar hundratals gånger vid det här laget och det var något som gjorde att just detta brev etsade sig fast i hans huvud. Fanns det något han kunde göra för att mannen skulle få sinnesfrid? Förtjänade mannen som satt på stranden och stirrade på vågorna sinnesfrid?
En dag när mannen satt vid stranden som vanligt såg han något komma flytande mot honom. Det var ungefär en vecka sedan han hade kastat ut flaskan i vattnet men hade fortsatt gå ner till vattnet för att stirra på vågorna. Han vadade ut i vattnet och plockade upp en flaska. Det var inte samma flaska som han kastat i vattnet. Flaskan såg gammal ut men genom det repiga glaset såg mannen att en lapp låg på botten av flaskan. Mannen slet ut korken ur flaskan och drog upp lappen.
”Jag förlåter dig”
Vägen till Paradiset. Sumana Landqvist, Annica Lennartsson, Alexander Wahlström
Detta är en av två noveller som skrevs i en skrivövning med BLÄCK. Uppgiften var att med hjälp av en slumpmässigt utvald boktitel och en slumpmässigt utvald bild från en Googlesökning skriva en kort historia som på något sätt kopplas till både titeln och bilden.
Vår boktitel var Här ligger paradiset av Harald Schiller.
Vi har inte rättigheter att lägga upp bilden här, men ni kan se den på Flickr: http://www.flickr.com/photos/66669581@N00/5308800575/
Vi inspirerades också av var bilden är tagen och när den var tagen.
Trots att det var sommar så slet den kalla blåsten i hans tunna rock. Inverness var inte något sommarparadis direkt. William kliade sig i skägget samtidigt som han försökte att inte krocka med någon av alla de passagerare som strömmade till och från tågen inne på stationen. Det var dock ingen lätt uppgift, människorna stressade fram med stora väskor som de knappt kunde hålla styrsel på. Han hörde djupa irriterade suckar bakom sig men han noterade det knappt. Inte ens den äldre damen med den fula hatten och den inte så tjusiga hunden lade han märke till trots att hon nästan trampade honom på hälarna. Williams tankar var inte ens i närheten av varken tåg, irriterade människor eller otjusiga hundar.
Han tänkte på Jacob. Den jäveln. Det är hans fel. Allt är hans fel. Om det inte vore för honom så skulle Williams liv ha sett helt annorlunda ut. William hade kämpat de senaste tio åren med att försöka rätta till det som Jacob hade ställt till med men utan att lyckas. De hade ju en gång varit myckt goda kamrater men allt hade ändrats den där dagen.
Plötsligt rycktes William tillbaka till verkligheten. En ung kvinna hade gått rakt in i honom. Hon hade burit på en större handväska vars innehåll nu låg utspritt på perrongen. William tittade förvånat på henne. Hon var kanske i 25-årsåldern. Hon hade mörkt lockigt hår som mycket fördelaktigt ramade in hennes ansikte. De bruna ögonen var stora och utrycksfulla och hon gav honom en ursäktande blick.
"Förlåt mig, jag såg mig inte riktigt för", sade hon urskuldande. William svarade inte utan satte sig långsamt på huk och började samla ihop hennes saker. Hon gjorde samma sak och sökte ögonkontakt med honom. William fortsatte att undvika hennes blick. Istället fick han syn på tidningen på marken. Där lade han märke till samma bild som han hade sett på morgonen när han såg artikeln första gången. Hans kropp frös.
"Tack så mycket..." började hon samtidigt som William helt sonika släppte alla saker han hade i händerna. Hon såg häpet på honom när han hastigt gick därifrån och hennes tillhörigheter återigen låg på marken. Om hon sade något mer efter det så hörde han det i alla fall inte. William hörde ingenting längre. Allt han kunde se var bara bilden han nyss sett.
William fortsatte längre bort på perrongen. Nästa tåg var det. På nästa tåg satt Jacob. De hade inte setts sen 27 maj 1976, dagen då Jacob bestämde sig för att förstöra Williams liv. All tid på universitetet hade gått till spillo, William hade kämpat förgäves. Allt på grund av Jacob.
Nu rullade tåget in. Tåget från London. Jacob kunde inte vara mer än några meter ifrån honom, närmare än vad han hade varit de senaste elva åren. Williams kropp skakade av allt adrenalin som pumpade runt, pupillerna vidgades av stressen och han knöt händerna så knogarna vitnade. Men han kände inte smärtan. William kände ingenting längre.
Där! Där är han! Herregud han är där i tåget. William kunde knappt tro sina ögon och blev helt stel. Han kunde inte röra en muskel. Han hade varit så förberedd men nu blev han plötsligt hjälplös. Han såg att Jacob såg honom genom tågfönstret men kunde inte komma sig för att göra någonting. Han kände instinktivt att han ville gömma sig men kunde inte röra benen. Han såg att Jacob log och reste sig från sin plats. Han såg hur Jacob gick närmare tågdörrarna för att sedan kliva ut. Ut på samma perrong där han själv stod.
"Will! Hej!" Jacob gick fram till William och kramade om honom. William kunde fortfarande inte röra sig.
"Hur är det?" fortsatte Jacob. Han verkade inte notera särskilt noga att William inte kramade honom tillbaka. Å andra sidan hade de ju faktiskt känt varandra väl för längesedan och William hade aldrig varit den som sökte kroppskontakt.
"Jo det är väl bra" svarade William automatiskt men utan eftertryck.
"Du har inte svarat på något av breven jag skickat till dig", fortsatte Jacob. "När var det vi sågs senast egentligen? Det måste ha varit..."
Williams hjärna vaknade till liv igen.
"27 maj 1976", svarade han tydligt och bestämt.
"Ha ha, ja så kanske det var. Vilket minne du har", skrockade Jacob. William däremot kände sig inte alls road. Vad skrattade han åt? Det fanns väl inget att skratta åt. William insåg att han fortfarande hånade honom för den där dagen.
"Hånar du mig fortfarande?!", sade William med hög röst. Jacob vände sig mot honom med något underligt i blicken. William kunde inte bestämma sig för om det var undrande eller med rädsla Jacob såg på honom. Det spelade ingen roll. Han skulle inte få håna honom mer. William kastade sig över honom.
Snart är det över. Snart är det över. Efter det här kommer ingen att håna mig mer. Snart är det över. Efter det här kommer allting bli bra. Snart är det över. Efter det här kan jag äntligen få lugn och ro. Snart är det över.Snart är det över. William upprepade det för sig själv om och om igen medan han lät ilskan ta över och Jacobs blod rann ut på asfalten. Han hörde inte hur Jacobs sista skrik blandades med skriket från den äldre damen och skallen från den inte så tjusiga hunden.
När William lämnade perrongen kändes hans steg mycket lättare än på vägen dit. Luften kändes renare. Trycket över bröstet hade släppt. Solens strålar kändes varmare. Fåglarna kvittrade högre och mer vackert än innan. Till och med himlen verkade mer blå. Idag så var Inverness ett sommarparadis trots allt. Nedanför trappan trampade han på tidningsbilden som förföljt honom idag. Den föreställde Jacob i kostym och med välkammat hår. Rubriken löd "Känd författare föreläser i sin hemstad".
***
"Han var inte helt stabil. Det har han nog aldrig varit. Jag har bara träffat honom en gång för en förberedande utvärdering. Han visade på inget sätt att han var våldsam. Han uppvisade ett lågt, lugnt beteende. Han har förmodligen haft problem att anpassa sig socialt men istället för att utagera har han vänt sig inåt och sökt lugnt. Trygghet förmodligen".
"Vad tror du kan vara orsaken till att han agerade som han gjorde nu?"
"Det är svårt att säga efter bara ett samtal. Men jag vet att offret hade en personlig relation till honom som går långt tillbaka i tiden. Han berättade om en incident som involverar offret. Det var något som hände under deras universitetstid tillsammans."
"Varför har du inte anmält detta och meddelat att det funnits en eventuell hotbild?"
"Jag ansåg inte att det fanns någon hotbild. Jag förstod inte ens att incidenten var viktig. Han nämnde det mer i förbigående, han saknade helt eftertryck när han berättade om det. Jag tog det för en anekdot han berättade på grund av nervositet inför vårt möte."
"Vad var det då som hände?"
"De hade varit på debattklubb tillsammans. Han nämnde aldrig ämnet men de hade inte varit i samma lag. Efter att han var klar med sin utläggning var det offrets tur. När offret klev upp i talarstolen hade han sagt något om honom. Det var något skämtsamt om en fläck på hans byxor. Han hade visst spillt vatten på sig strax innan det var hans tur".
"Var det allt? Vad fick honom då att agera nu plötsligt, såhär långt senare?"
"Som sagt vet jag inte så mycket efter bara ett samtal, men det är inte ovanligt att introverta individer ältar och förstärker gamla, som de anser, traumatiska minnen. Oftast är det minnen av händelser där de själva anser sig ha blivit orättvist behandlade. Hade han då från början problem med social anpassning kan detta ha varit droppen som fick bägaren att rinna över. Han hade slutat universitetet i slutet av maj samma år enligt mina papper, så den här incidenten kanske har haft större betydelse än vad jag någonsin kunnat ana".
"Tack för din hjälp. Din expertis som psykolog kommer förmodligen vara till stor hjälp i det här fallet, Dr. Schiller", sade utredaren och slog ihop mappen med alla dokument rörande mordet på författaren Jacob Mathews.
Släpp in de döda DEL 6: Robin Larsson
2037 Simon
Dörrklockan ringde igen. Simon fann sig inte i situationen, han förstod först inte det oerhörda i att någon faktiskt ringde på deras dörr. Han hade självklart hört ljudet innan, men aldrig riktigt lyssnat på det på samma vis som han gjorde nu. Simon förundrades över att han inte hade noterat och riktigt lyssnat på ljudet förr. Ljudet var skrällt och störande, nästan skrämmande och vidrigt på samma gång. Det slog honom att många ljud han förr hade varit van vid, som aldrig hade stuckit ut från bakgrunden, numera ofta fick honom att rycka till eller rysa. Överlevnadsinstinkt, intalade han sig själv.
Tre tunga, snabba bultanden ekade genom hallen, och Simon vaknade till liv igen, men hann inte mer än att tänka tanken att han skulle öppna dörren innan Maria hade knuffat honom ur vägen, kastat sig fram genom hallen och snabbt låst upp dörren. Den slogs upp på vid glänt och en man kastade sig in i hallen. Maria slog igen dörren, men Simon var övertygad om att mannen var infekterad, han var svettig, smutsig och nästan täckt av halvlevrat, brunt blod. Simon kastade sig över mannen och höll fast honom mot golvet i ett järngrepp. När mannen skrek, inte på samma otydliga, gurglande sätt som de infekterade skrek, utan på ett isande kallt, men klart och tydligt sätt, insåg Simon sitt misstag och släppte honom. Mannen kravlade sig upp till sittandes, mot väggen, och masserade sina ömma leder.
”Förlåt”, började Simon, samtidigt som Maria låste alla lås på dörren. ”Jag trodde…”
”Ingen fara”, svarade mannen, ”Tack för att ni öppnade tillslut.”
De tre presenterade sig, och Maria ledde Christian till toaletten, där hon visade honom systemet de använde sig av med den gamla badbaljan och det återanvända vattnet. Simon satt kvar nere i köket, och såg inte road ut när Maria kom tillbaka.
”Var gjorde du av honom?” frågade han vresigt.
”Han tvättar sig”, svarade hon med en lugn min. ”Och du behöver inte vara sur.”
”Vi kan inte ta in någon mer.”
”Jag vet, maten räcker knappt till oss fyra.“
”Var är Adam och Eva?”
Simon fann både Adam och Eva på taket, Eva arbetade som vanligt inne i Eden, som om alla deras bekymmer skulle lösa sig bara deras grönsaker ville växa ordentligt, och Adam satt och tittade ut mot horisonten vid takets kant.
”Vi har ett bekymmer”, sa Simon till Adams ryggtavla.
”Jag vet. Jag såg honom på väg in, och jag hörde tumultet.”
”Så, vad ska vi göra?”
”Enkelt. Vi pratar med honom, har han något att erbjuda oss för att han får uppehålla sig här ett tag så får han stanna, annars motar vi ut honom på gatan igen, och så får han klara sig bäst han kan. Precis som vi alla andra.”
Deus Mort kapitel 17: Annica Lennartsson
Laila avskydde att vänta. Det passade henne inte alls. Det hon ville ha skulle hon få omedelbart, inget annat var acceptabelt. Fick hon det inte tog hon det med våld och utan förlåtelse. Det var tur för Abbadon att hon inte tänkt likvidera honom idag, annars hade hon gjort det när han dristat sig till att inte finnas vid hennes fot när han borde utan fick henne att ropa på honom. Abbadon hade alltid varit trogen, liksom de andra tre av hennes lorder som hon stulit från Guds sida innan kriget startade, men hon var inte van vid att behöva beordra honom. Det brukade vara Gogh och Abigor som var till sådana besvär, åtminstone tills hon gav Gogh en gruvlig död och en fruktansvärd tillvaro i helvetet. Abigor var nu lika lydig som Lilith som alltsedan krigets början varit Lailas hund.
Abbadon närmade sig. Han hade sett till att hålla sig undan Lucifer sedan hon skickade iväg honom från hustaket där hon hade stoppat Dariuz. "Den förbannade dåren", tänkte han. Inte nog med att idioten till privatdetektiv dödade Kudzu utan han lät sig dessutom snärjas av Lucifer själv. Eller vad hon nu gjorde med honom efter att Abbadon bordat luftskeppet. Han kunde inte låta bli att känna sig besviken, bomben Dariuz tillverkat för att spränga moskén var en ytterst intressant uppfinning. Han hade hoppats på att kunna använda privatdetektiven till att tillverka än mer effektiva uppfinningar. Abbadon hade en svår uppgift framför sig men han visste att han skulle klara det även om Dariuz inte kunde användas till det. I en långsam rörelse reste han högerhanden som för att dra svärdet han bar på ryggen. Man han lät bara fingrarna röra vid det och känna hur tillförsikten stärkte honom. Det var rätt. Han var rätt. Han skulle störta henne så som hon störtade Gud under kriget. Hon var inte allsmäktig, han var den starkaste av lorderna och han var redo att ta hennes plats som regent över den mörka delen av världen. Han skulle krossa henne och sedan besegra Gud en gång för alla.
Den långa, slanka kvinnan flyttade vikten från den ena foten till den andra när Abbadon närmade sig. Hon gjorde en liten rörelse med handen. Den långa piskan svarade ändå kraftfullt och träffade Abbadon över vänstra kinden. Det ärrade ansiktet vändes bort av smärtan som det ändå relativt lätta piskrappet gav honom.
"Hur understår du dig?", morrade hon fram. "Du är utbytbar. Gör inte om det. Goghs ersättare är nästan redo, det är inte svårt att skaffa en till dig med". Han mötte inte hennes blick. Hon kunde inte bestämma om han var en ynkrygg eller om han bara föredrog fördelarna med att slippa den brand i själen som hennes blick visst skulle ge upphov till.
"Du vet vad du ska göra? Sammanstråla med Abigor och förbered de Khaliska jägarna för att jaga fram det som återstår av de vingburna frontkompanierna", hennes röst var nu lenare. Om djävulens röst någonsin kunde vara len. "Jag har något jag ska ta hand om under tiden".
Trappan var stenig och stegen var ojämna under hans fötter. Trots det klev han med lätta steg nedför den. Han hjärta däremot var allt annat än lätt. Han hade aldrig undkommit explosionen om det inte vore för hans vingar, tyvärr gjorde hans flykt att Vingklipparna nu var honom på spåren. Han gömde dem nu under en intetsägande krildfärgad skrud. Kläderna var egentligen under hans värdighet som tidigare ärkeängel, men han var även desperat. Om Vingklipparna fick tag i honom och berövade honom sina vingar visste han inte vad han skulle ta sig till. Som av en händelse hade han fått ett meddelande av Jibrail. Eller någon som utgav sig för att vara Jibrail. Han hade inte hört av den främste av ärkeänglarna sedan krigets tid. I ärlighetens namn hade han knappt tänkt på honom heller, inte på någon av ärkeänglarna. Men nu skulle de av någon anledning mötas, kanske mötas, och dessutom nere i en mörk jävla håla under New Coral. Hans vingar gav honom en kittlande, pirrande känsla av den råa atmosfären där nere. Mikael klev ner för det sista trappsteget och såg sig omkring. Är man ett väsen van vid att kunna flyga fritt trivs man inte i stängda utrymmen som det här. Han fortsatte gå inåt grottan. Steg kom emot honom. Nog för att han inte träffat Jibrail på länge, men han visste hur hans steg lät och det var inte han som närmade sig. Det var definitivt en kvinnas steg, men inte vilken kvinna som helst... Han var helt säker, det var Laila som närmade sig.
