Bläck Jönköping

Ljudet blev allt högre och högre . Oroliga blickar utbyttes då vi kände att marken började vibrera. Vibrationerna fortsatte upp i kroppen. Känslan kunde liknas vid att man stod väldigt nära en stor högtalare. Jag kollade på Rojne, utifrån hans min att döma såg han såg ut att känna sig som lejonet Simba i Lejonkungen, när han ser gnuerna komma springande.

En ny rökpelare tonade upp sig mot himlen, denna gång i höjd med Hemköp.

”Vad fan är det som händer?”, skrek Emilia.

Hon som nyss var så bestämd tycktes med ens inte alls lika säker. Jag såg att något inte var som det skulle, hennes kroppsspråk förändrades och armarna tycktes inte kunna sluta vifta.

”Lugna ner dig, se på mig, ta ett djupt andetag”, sade jag med en ton som om jag talade till ett litet barn på en förskola.

Med gråten i halsen fick hon fram orden som gjorde att en rysning for genom kroppen. ”Min mamma jobbar där”.

”Oj”, svarade jag och insåg med det samma att det inte var en önskvärd reaktion.

Rojne som hållit sig lite i bakgrunden, sa med förvånansvärt len röst att det nog inte var någon fara, hon hade säkert hunnit fly. Något som vi alla visste var en lögn. Hanna kramade om Emilia slängde en lugnande blick åt Rojnes håll. Han förstod att ingen av oss trott på honom, men blicken han fick ingav ett tack-jag-vet-att-du-gjorde-ditt-bästa.

Emilia som hade blicken riktad åt Banarpsgatan ryggade plötsligt undan. Hennes högra arm riktades rakt fram och pekfingret pekade åt något som rörde sig längre ner på gatan. Något var på väg emot oss där vi stod i korsningen Järnvägsgatan/Banarspgatan. Lukten av rök blev allt kraftigare, det tycktes blåsa sydlig eller möjligen sydvästlig vind. Vad det än var som var där borta så rörde det sig snabbt.

”Hoppa in i bilen”, min röst var förvånansvärt stark och tydlig.  Rojne tog plats bakom förarsätet. Hanna tvekade lite om huruvida hon skulle in i bilen eller ej.

”Jag vet att du vill hitta din syster, men du kan inte göra det själv. Vi hjälps åt så hittar vi henne tillsammans, okej?”, det var bara tomma ord, min tro om att hitta Lisette och Emobruden var inte stark. Jag hoppades innerligt att Hanna trodde på mig.

”Okej”, sade Hanna och tog plats i baksätet bredvid Rojne.

Väl inne i bilen uppstod en enorm tystnad. Var det sorgen efter att ha mist en närstående? Eller var det vetskapen om att man aldrig kommer att få veta om ens syster eller vän fortfarande var i livet? För mig berodde tystnaden på det enorma sveket. Jag hade lovat att hjälpa dem, istället flyr jag. Bort ifrån allt det hemska.

Emilia trampade gasen i botten och kollade i backspegeln. Hon trodde inte sina ögon.

9 april

Ljudet från fotstegen studsande emot väggarna, vilket gjorde det svårare att lokalisera var hon befann sig. Han visste inte heller hur stort hålrummet var eller hur långt under jord de kunde tänkas vara. Det fanns två alternativ, att fly genom att använda portalen eller att ta striden. Just som han övervägde de två fick han ett slag i sidan. Den ilande smärtan från piskan kändes längs med hela den vänstra sidan, värst var det över låret. Ihopsjunken på marken hörde han stegen närma sig, tills de stannade och tystnaden spred sig i grottan. Lucifer stod endast ett par meter ifrån honom. Han kunde känna den svarta blicken som synade honom där han låg. Ett vinande ljud hördes. De långa läderstyckena träffade huvudet, slaget var inte alls lika hårt som det tidigare trots det kände Mikael att huvudet var nära på att explodera. Det var antagligen det som gjorde att hennes skratt lät än hemskare än vad han mindes. Kylan fick honom att rysa till, handen på kinden tycktes suga ut hans medvetande. 
Det sista han hörde var de bekanta stegen och Lucifer som sade ”Men, men ser man på, Jilbrail. Du dök upp tillslut!”

Jag lade knappt märke till den förvånande mängd godispapper som låg på golvet vid passagerarsätet i Emilias bil. Jag var inte ens säker på om jag kom ihåg vilken färg det hade varit på bilen, än mindre vilket märke. Förvirringen och känslan av overklighet hade slagit till med full kraft. Hade jag verkligen blivit attackerad av zombies och bränt ner Sofiakyrkan? Jag kanske drack mycket mer rom än jag trodde och hade en störd fylledröm? Mina tankar avbröts plötsligt då en bekant figur dök upp på vägen framför Emilias bil.

”Emobruden!”, skrek jag. Emilia fick bilen att stanna innan den träffade emobruden och såg underligt på mig.

”Emobruden?”, sade hon undrande och stirrade på tjejen framför bilen.  Jag insåg att hennes förbryllade min var befogad. Tjejen på gatan utanför resecentrum såg verkligen ut som emobruden. Fast inte emo.

Jag hoppade ur bilen och Emilia följde tveksamt efter mig med blicken fäst på tjejen framför oss.

”Vad glad jag är att se några fler vanliga människor här!”, ropade hon. ”Hittills har jag bara följts av den här”, sade hon och pekade mot en lång man en bit bort. Mannen kom långsamt mot dem. Hans kläder var slitna och solkiga. Blodfläckar var förmodligen något bland det renaste på den hemska skjortan tänkte jag samtidigt som zombien närmade sig.

”Vaaeeh…”, mannens gutturala läte avbröts. Han hade fått en ölburk kastad rakt i ansiktet. Jag vände mig tvärt mot Emilia, men jag hann aldrig säga något.

”Det var det enda vapenliknande jag hittade i overallen”, halvt skrek hon med hes röst. ”Jag kastade inte tillräckligt hårt, in i bilen!”. Hon backade mot bilen.

”Va i hela helvete?!”, utbrast zombien och kände på pannan med ena handen. ”Det lär la bli ett jäkla märke där nu. Va äre me dej din galna kona?!”, fortsatte den argt.

”Eeh, jag tror inte det är en zombie”, hörde jag mig själv säga samtidigt som jag noterade att jag under den här dagen hade sagt så många saker som verkligen lät urdumma att jag förmodligen slagit något slags världsrekord. Emilia tittade misstroget mot mig och riktade sedan blicken tillbaka mot mannen. Emobruden som inte var emo tittade mot mig och såg nästan ut som hon försökte hålla sig för skratt.

”Det här är Rojne”, sade tjejen som inte var emobruden. Rojne stod fortfarande och svor för sig själv. ”Jag heter Hanna. Vi råkade mötas på stationen nyss. Jag måste hitta min syster, hon är kanske på väg hit men det är fullt med zombies överallt. Jag vet inte ens var hon var någonstans. Jag pratade med henne kort på telefonen förut men var tvungen att lägga på när jag hörde zombies närma sig. Jag har försökt ringa henne igen men nu svarar hon inte. Jag försökte se om hon var på väg hitåt den här vägen när jag såg bilen och hoppades att det var någon som kunde hjälpa mig”. Hon hade pratat allt snabbare och flämtade lite efter att hon avslutat sista ordet.

”Vi ska sticka härifrån”, sa Emilia. ”Vi ska bara hem till mig en sväng först, sen är det snabbaste vägen ut ur stan som gäller!”. Hennes röst var bestämd. Hanna såg bestört ut. Eller kanske vilsen?

”Vad heter din syster?”, frågade jag. Hon var så lik emobruden, undrar om det kunde vara så osannolikt att det var hon som var hennes syster?

”Jenny”, svarade Hanna. Jag insåg att jag återigen sagt något korkat. Jag visste ju inte ens vad emobrudens namn var. Den här zombiehistorien hade verkligen förvandlat min hjärna till någon slags sörja som bara bubblade av idiotiska uttalanden. Jag bestämde mig för att låtsas som ingenting, men tänkte ändå att jag måste ta mig tillbaka till emobruden och tanten i lägenheten innan vi stack. Jag blev nästan osäker på om jag skulle hitta dit igen, å andra sidan var väl Jönköping inte värre än att jag skulle hitta någorlunda och känna igen mig när jag väl var på rätt väg.

”Det här är Emilia. Jag heter…”, men jag blev avbruten av ett ljud som fångade allas uppmärksamhet. Något förde ett ordentligt oväsen längre ner på Barnarpsgatan.

Kommendörkapten Jonathan Kent var på många sätt en man som lämnade mycket till eftervärlden när han dog. Inte minst en sörjande dotter. Brenda Kent hade uppfostrats nästan lika mycket av Jonathans närmsta män, och kvinnor, i besättningen som av Jonathan själv. Inte för att han på något sätt vantrivdes i sin dotters sällskap utan för att han som kommendörkapten tog sitt ansvar för alla de 60 000 människor som befann sig på U.S.S. Goldstar på största allvar. Huruvida Brendas mor fanns med i bilden eller inte har inte kunnat fastställas och historikerna har inte heller kunnat komma överens om den mest troliga teorin. Vad som däremot verkade tydligt från alla de källor man kunnat hitta är att Brenda på många sätt var lik Jonathan Kent.

*   *   *

Runtomkring Brenda låg det döda kroppar. De bar Mänsklighetens gröna uniformer. Hon fick snabbt syn på Andrecjev bland dem. Den förbannade idioten, varför lyssnade han inte och höll sig kvar på Goldstar? Andrecjev var en av de män som Brenda kände mest förtroende för. Han hade tjänat under Jonathan Kent den dagen när Jorden utplånades och Brenda hade alltid känt honom och gett honom samma förtroende som sin far. Hon svepte blicken omkring sig igen för att förvissa sig att det bara var människor i gläntan innan hon satte sig på huk bredvid den äldre mannens kropp. Flera djupt röda fläckar av nästan torkat blod fanns på hans skjorta.

”Vad hade du här ute att göra?” sade hon tyst till den döda kroppen och strök handen sakta över det grå håret. Hon knep ihop munnen till ett streck, reste sig och stegade runt bland kropparna. Elva stycken. Det var fjorton som hade lämnat Goldstar. Hon vände sig om och precis som förväntat befann sig Samuel Harrison där.

”Finns det något som tyder på att de är kvar i närheten?” frågade hon med en röst som antydde att hon redan visste svaret.

”Inget”, var allt han svarade. De visste båda att det inte behövdes mer. Det fanns det aldrig.

”Några spår?” frågade hon igen.

”Inga”, sade han och skakade lätt på huvudet.

”Vi går tillbaka”, ropade hon nu med hög röst så att samtliga som befann sig i sällskapet kunde höra. ”Vi tar dem med oss”.

Brenda, Harrison, trettiotvå levande soldater och elva döda tog sig tillbaka mot Goldstar. Vandringen därifrån hade varit fylld av oro, vandringen tillbaka av vemod. Brenda hade blivit allt för van vid att komma tillbaka till skeppet med kvarlevor att begrava. Hon började undra om Jonathan kanske hade haft rätt ändå när han bestämt hävdade att det var för riskfyllt att lämna skeppet, även om hon i sin tveksamhet ändå kände att hon inte gjorde fel.

Hon kunde inte heller sluta undra över det faktum att tre av hennes Människor var försvunna. Flera av deras scouter hade blivit attackerade och dödade de senaste åren men aldrig tidigare hade någon försvunnit. Trots noggranna planer, ordentligt med utrustning och alla tänkbara försiktighetsåtgärder kunde man aldrig veta vilka trupper som kom tillbaka oskadda och vilka som hittades döda senare. Och efter alla dessa år har vi fortfarande inte en aning om vad trupperna möter därute, tänkte hon för sig själv.

Stjärnkryssaren Goldstar hade förmodligen varit ett ståtligt rymdfartyg. Det såg nästan ståtligt ut när det stod med skrovet i vad som liknade sand också. Brenda hade många gånger undrat vad människorna tänkte när de först såg det och skulle kliva på för att evakuera Jorden. Fler av dem som var med då fanns inte längre i livet och flera av Människorna hade aldrig haft något annat hem än just Goldstar. Brenda själv var en av dem. Men hon hade lyssnat i timtals på när Jonathan och andra pratade om Jorden, om det svarta hålet och tiden i rymden innan man landade här på Oramia. Även om planeten inte var som Jorden hade det varit det enda alternativet för Jonathan och hans besättning. Goldstar var väl förberett, men resurser finns inte för evigt och det fanns inga andra planeter man kunde nå inom överskådlig framtid. Inte utan att riskera att resurserna hann ta slut först.

Väl tillbaka på Goldstar möttes de upp av de som skulle ta hand om kropparna, kolla efter eventuella skador och hjälpa till att ta av utrustningen som krävdes för att kunna vistas utanför skeppet. Goldstar var givetvis utrustat för att klara lång tid utan syretillförsel utifrån men var ändå utrustat med dräkter avsedda att användas utanför skeppet. Brenda var alltid lika glad att slippa ur den. Egentligen var hon i stort behov av en dusch och några timmars sömn men hon visste att det fick vänta. ”Ansvaret för Människorna kommer alltid först”, hörde hon sin far säga. En devis hon inte alltid uppskattade som barn men som hon kommit att se som ett rättesnöre i vuxen ålder. Istället för att styra stegen mot sitt eget rum gick hon mot kommandobryggan och speaker’s corner. Många visste att hon hade gått ut och många väntade på besked, även om de flesta också visste att beskedet inte skulle bli trevligt. Hon kände hur hennes hjärta sjönk när bilden av Andrecjevs blodiga skjorta dök upp framför henne. Trots att hon var vuxen hade hon på något sätt levt i fantasin att inga fler av hennes närmaste skulle lämna henne på ett bra tag efter att hon förlorade sin far den där dagen.

”Är du säker på att du är redo att stå där?”. Frågan kom från Jane Doe och avbröt Brenda i hennes tankar. Brenda kastade en blick mot Harrison. Han såg tillbaks med stadig blick men såg ändå ut att ställa samma fråga.

”Vad har jag för val?”, sade Brenda mer till Harrison och sig själv än till Jane Doe. ”De vet att vi har varit ute, de har sett att vi har kommit tillbaka. Det finns ingen anledning att inte prata nu”, sade hon.