Bläck Jönköping

Fallen ängel handlar om Nora som går i gymnasiet. På en biologilektion förklarar läraren att de måste byta platser något Nora och hennes väninna Vee inte vill göra, speciellt inte efter att Nora hamnat bredvid Patch, den nya killen i klassen. Patch och Nora får i uppgift att intervjua och skriva om varandra till nästkommande dag, något Nora finner svårare än vad hon först trott.

Patch är annorlunda, hans arroganta sätt, hånfulla leende och mörka ögon tycks förfölja Nora. Efter en rad otrevliga händelser är Vee övertygad om att Patch inte är bra för sin kompis. Tillslut kan Nora inte sluta tänka på Patch, vem han är, varför han agerar som han gör och hur det kommer sig att han vet så mycket om henne. Detta leder till att Nora och Vee gör allt för att ta reda på mer om honom. Nyfikenheten finner Nora både skrämmande och attraktiv, när bitarna faller på plats och sanningen om Patch uppdagas är det mer otänkbart än hon först kunde föreställa sig.

Efter att ha sträckläst boken inser jag att vad jag har gjort, fallit för en otroligt snygg framsida. Boken är lättläst och alldeles för uppenbar. Det inte rocket science att räkna ut de händelser och scenarion som kommer att inträffa. Jag är ganska säker på att detta beror på att bokens egentliga målgrupp är tonåringar. Fitzpatrick föröker och ja, hon lyckas nästan. För mig är det en bok som inte är vidare bra, men den är inte avskyvärd heller. Nyfikenheten för uppföljarna är svag och känslan om de böckerna är värda att köpa eller ej är något jag brottas med, dels för att jag inte är säker på att de behövs för historien och dels för att jag är en sådan person som måste ha alla böcker i en serie. Om jag var 7-8 år yngre hade boken definitivt uppskattats mer ifrån min sida. Så om du har något småsyskon eller en yngre släkting så är detta en bra present.

Sumana Landqvist

Hettan och stanken var outhärdlig. Jag visste att det på andra sidan dörren inte levde längre, för andra gången, stönen hade sedan någon minut sedan tystnat därutifrån, men hettan som strömmade genom dörren in på oss vittnade om att den vägen ut var stängd.

”Kyrkan kommer att bli het övertänd”, flämtade Emilia. ”Vi måste ut härifrån!”

Jag nickade, men svarade inget utan tittade istället runt i rummet som vi befann oss i. Den enda synliga vägen ut var genom ett fönster. Jag kastade mig fram och med hjälp av en stol lyckades jag häva mig upp till fönstret. Det var upplåst. Jag hjälpte Emilia upp, innan jag hoppade ner på utsidan.

Det var inte märkvärdigt högt, ett par meter kanske, men jag slog i marken hårt och höll på att tappa andan. Emilia landade bakom mig, långt smidigare och hon var snabbt på benen igen. Vi såg oss omkring och av utsikten omkring oss att döma var det inte bara Sofiakyrkan som stod i brand, flera tjocka, mörkgrå pelare reste sig mot himlen. Gatorna runt oss såg ut som krigszoner, överallt låg det skräp och krossat glass, här och var låg lik som åtminstone inte än hade rest sig för att jaga oss.

Jag snurrade runt, osäker på var jag skulle föreslå att vi fortsatte jakten, innan Emilia avbröt min förvirrade tankegång.

”Jag har en bil”, sa hon kort, men orden andades mycket hopp. ”Om den nu inte har blivit förstörd.”

”Var finns den?”

”Den står parkerad utanför Epedemien. Det är inte långt.”

”Visa vägen”, sa jag och vi började springa. Hon ledde mig kvickt genom staden och vi hade turen med oss, inga odöda överraskade oss. När hon dock ökade farten mot Slottskyrkogården blev jag kall inombords.

”Är du säker på att det är en god idé att ta den här vägen?” frågade jag, och hon stannade upp.

”Vad menar du?” frågade hon, med en något förvirrad och skeptisk ton.

Jag trevade lite, min rädsla var befängd insåg jag. ”Jo, de där som jagar oss ser ju onekligen döda ut. Du tror inte att fler har tagit sig ur jorden på kyrkogården?”

Mina ord lät inte riktigt lika korkade i mitt eget huvud. Hon verkade dock ta min tvekan på allvar. ”Nej”, svarade hon efter en kort stunds eftertanke. ”Jag tror inte att det är någon som har lyckats gräva sig ner och bita dem också, för det verkar sprida sig genom sår, eller hur?”

”Sant…” svarade jag. ”Det är bäst att vi skyndar oss.”

Det kan ha varit för att brandröken till del förmörkade himlen, men jag insåg i samma stund som vi kom fram till bilen att det hade börjat mörkna, snabbare än jag trodde. Bilen såg dessbättre orörd ut, och jag satte mig i passagerarsätet och låste efter mig, samtidigt som hon tog på sig bältet och vred om nyckeln. Bilen, en bäbisblå Volvo 240, hoppade till, men lamporna tändes svagt och motorn hostade till och startade.

Emilia backade ut bilen från parkeringsrutan och satte fart ner för gatan.

”Vart ska vi?” frågade jag, samtidigt som Emilia styrde hårt åt vänster för att undvika en kvaddad bil som stod och tjöt med billarmet utanför resecentrumet.

”Bort härifrån åtminstone”, svarade hon. ”Men först måste jag hem och hämta en grej.”

Earl och den latinamerikanska kvinnan fortsatte att se på varandra det var som att tiden hade stannat. Mannens ansiktsutryck var obefintliga det var enbart blicken som var riktad upp i taket, som att han grävde bland tankar och minnen. ”Jag borde säga något, jag borde säga det jag skulle ha sagt för 28 år sedan”, men Earls mun förblev smal som ett streck. Earl väcktes ur sina tankar med ett ryck då kvinnan sträckte sig efter sin väska som låg i en hög på det blanka stengolvet. Sakta böjde hon sig ner och tog upp den, hennes röst som var något bräcklig försäkrade om att hon inte skulle ta fram något vapen, utan hade en mycket viktigare sak att visa. ”Earl…”, började kvinnan.

Jim som stod mitt emellan de två kände ännu en gång att detta måste vara en filminspelning för en film med improviserat manus och obestämd genre. Hela situationen, han kunde inte smälta det. Blicken fastnade på kvinnans väska eller rättare sagt på hennes händer, de var blodiga. Det var Eves blod. Kvinnan öppnade väskan och plockade fram sin plånbok, mörklila med svarta ränder eller svart med lila ränder. Han visste inte säkert. Den blanka ytan med blommor kändes igen ifrån Eves plånbok, det var precis samma exklusiva märke. Kanske hade kvinnan fått plånboken av Eve i present? Kvinnan plockade upp ett pappersark, ett fotografi föreställande ett barn. ”Earl, detta är vad jag ville visa dig” sa hon när och sträckte fram det gamla fotografiet. Det var precis så att Jim hann skymta texten på baksidan Manuel 1984.

Tårarna på kvinnan började leta sig ur kanalerna vid ögonen, hennes händer hade till stor del blodat ner fotografiet, hon sa med gråten i halsen, ”Se på honom, se på din son Earl”. Mannen stirrade på sin son som han nu såg för första gången, fortfarande utan ansiktsuttryck. Jim kände att trycket i ryggen försvann, pistolen i Earls hand var nu riktad mot golvet hans stora armar hängde i sidorna och tycktes med ens orkeslösa.Earl fortsatte stirra på kortet, efter någon minut letade sig ett leende fram, hans gulnande tänder gick att skymta mellan läpparna. ”Dolores, han är underbar.

Jim såg att i samma stund som mannen gav kvinnan kortet så fälldes en liten tår ifrån hans öga, den färdades längst med det rundade ansiktet och föll ner någonstans på golvet, eller kanske på mannens sko.

Något i Earl sa att det var dags att återgå till verkligheten, han förde upp pistolen och knuffade Jim i ryggen ”Seså, vi måste gå!” Jim kunde inget annat göra än att lyda mannen. Stegen rörde sig sakta emot hallen, kvinnan stod kvar med rödsprängda ögon och såg på dem. Earl, vände sig om sa med låg och något hes röst, ”jag är ledsen, men jag måste göra det här”. Dolores nickade till svar och satte sig på en av möblerna i rummet, när Jim för ett ögonblick såg åt kvinnan såg han att hennes blick var tom, hon tycktes se ut i tomma intet.

När de passerade kroppen som låg på golvet kom känslorna, trots att han vetat om vad som väntade i hallen kunde han inte kontrollera kroppens reaktion. Det resulterade i en uppkastning som hamnade vid rabatten, precis utanför dörren. Earl förargade sig över det hela och tänkte efter om han möjligtvis hade en halv avslagen Dr. Pepper att ge pojken. De var tvungna att skynda sig nu, det visste Earl, det hade redan kostat honom flera dyrbara minuter och de hade endast 34 minuter på sig innan flyget skulle gå. Han var tvungen att ge sig av snabbt innan maken kom hem. Svetten klibbade fast på ryggen och tefaten under armarna blev allt större men det var inget Earl verkade bry sig om, när de skyndade över vägen. Det var mörkare nu, vilket betydde fler bilar i omlopp, människor var på väg hem ifrån sina välbetalda arbeten.

Jim förvisades in i bilens framsäte, han satte sig och den korpulente mannen stängde dörren efter honom. Bilen luktade unken och det fanns kartonger som en gång i tiden innehållit mat slängda över golvet och på instrumentbrädet. Jim skymtade även några tomma flaskor med läsk som stack ut ifrån handsfacket.

Mannen klev in i bilen, stängde dörren och suckade djupt. Han hade hittills misslyckats med en sak, det skulle chefen inte bli glad över. Men han var säker på att Dolores skulle dra en historia om att hon kom hem till familjens hus och upptäckte kroppen och att hon aldrig sett något misstänkt. Det var det han fick hoppas på att hon gjorde.

Precis när Earl startat bilen kom han med ens på att han ju hade en flaska läsk i bildörren, ”här Jim, det får kanske bort smaken lite”. Jim tog emot flaskan och drack upp de sista klunkarna. Det var inte gott, avslagen och ljummen dricka var ingen höjdare.

Klockan, nu var det endast 31 minuter tills de skulle vara på Newark, det var en chansning att ta sig till en av de största flygplatserna i området, när Earl berättat om sin oro över detta bekräftade chefen att allt var ordnat och att Earl bara behövde få dit pojken i tid. I tid tänkte Earl, femton minuter efter schemat, mer bilar än någonsin. Planen som han så noga planerat, alla efterforskningar, var det förgäves? Han vände schabraket till bil och körde i riktning mot flygplatsen.

*Piiip*, båda hoppade till av den höga signalen, Earl tog fram telefonen och öppnade meddelandet. ”Säg inget till pojken, jag sköter det”.

Earl misstänkte att detta skulle hända, självklart att han inte skulle säga något till pojken, han kunde ju berätta saker fel saker och faktafel var inget chefen uppskattade, speciellhet inte om det var om honom själv.

”Jag lovade dig att jag skulle berätta, men jag kan inte”, sa den stora mannen och suckade ännu en gång. Jim som hittills inte sagt något började skruva på sig och sa på sin halvdana engelska att detta inte var klokt, hur kunde han döda Eve? Varför?!
Jim krävde att få veta, det var hans rättighet! Pojken kollade på mannen, sur över inte få något svar, han kunde lika gärna tala med en vägg. Han vände sig mot fönstret och försökte arbeta fram en plan för hur han skulle komma ifrån Earl, ”förr eller senare borde vi stanna, då kan jag ta mig ur bilen och springa.” även om ryggen fortfarande värkte och kroppen var långt ifrån det skick den brukade vara så ansåg han att det var en plan som i nuläget fick duga.

Earl stannade till bilen, de var framme vid flygplatsen, två minuter efter utsatt tid. Hur de hann dit är ett mirakel, men där var de. Innan Earl hoppade ur bilen sa han med låg och bestämd röst ”försök inte rymma, det kanske är det sista du gör”. Earl väntade inte på svar utan begav sig till lastutrymmet, plockade ur sin lilla 10.2” dator av välkänt märke. Det var allt som behövdes för nu, han passade även på att byta tröja och snygga till sig lite.
Den tjocka mannen stängde igen dörren, när han vände sig om stod där två män, ”dags att komma nu?”, sa en av de två. Earl gav dem bilnyckeln och gick för att hämta Jim.

Jim förstod att hans plan inte skulle bli så lätt att genomföra, var det verkligen värt att ta risken?
Earl slet upp dörren och drog ner pojken, det var först nu han såg hur Jim såg ut, smutsig, trasiga kläder, bandage på händerna och sår i ansiktet, viken syn.

Jim kände hur den korpulenta mannen tog tag i hans arm och började gå emot ingången, bakom dem smällde bildörrar igen och de två männen körde iväg med den svarta bilen.

Mannens tag om pojkens arm blev fastare, det var som han hört Jims tankar på att rymma. Earl viskade bestämt åt pojken att sköta sig i samma stund som de klev in genom de enorma dörrarna på Newark.

Liza Marklunds välkända karaktär, journalisten Annika Bengtzon blir i denna roman vittne till ett mord som sker på den årliga Nobelfesten i Stockholm. På grund av yppandeförbud kan hon inte skriva om händelsen för sin tidning Kvällspressen då ett reportage skulle störa utredningen. Under de månader som hon tvingas vara ifrån tidningen sker händelser, en mer osannolik än den andra och Annikas del i pusslet blir större, vilket leder till livsfarliga konsekvenser.

Uppläsaren Katarina Ewerlöf räddar berättelsen, med sin berättarteknik och inlevelse går man som lyssnare med på att fortsätta lyssna. De långa transportsträckorna känns inte så långa och sidoberättelsen om Alfred Nobel skapar ett ytterligare lager, vilket jag tycker är intressant och välbehövligt. Det tenderar annars att bli ”för mycket” av Annikas inköp av matvaror, dagislämnade och mardrömmar. Precis som alla ljudböcker skapar även denna en helt annan känsla än den riktiga varan och möjligheten till att göra sig en egen bild finns inte riktigt där.

Efter 13 timmar och 23 minuter av lyssnande förvånades jag mest av att Wikipedia fanns med som en av de mest betydande källorna.

Sumana Landqvist