Bläck Jönköping

Du sköna nya värld

Kommendörkapten Jonathan Kent kände hur hans puls äntligen sjönk ett par slag då monitorn som visade resultatet från skeppets många radarenheter och scannrar som konstant höll uppsikt över den omedelbara rymden kring Goldstar brummade till och tändes.

”Inga närliggande föremål som kan hota skeppets yttre syns till, kapten”, sa löjtnant Harrison, trots att alla kunde se samma resultat som honom.

”Bra, hur lång tid innan vi kan få en uppdaterad statusrapport?” frågade Kent vidare, och vände sig mot Harrison.

”Osäkert, tekniker arbetar fortfarande med de flesta av de skadade kretsarna. Hade jag, om ni tillåter, fått gissa skulle jag säga om tidigast ett par timmar”, svarade ynglingen något mer avspänt än Kent hade förväntat sig. Det bådade gott, tänkte kommendörkaptenen, att även de yngre i hans besättning uppvisade iskyla i kristider.

”Major Becket, förbered speaker’s corner”, sa Jonathan Kent och majoren nickade och började skriva kommandon på ett tangentbord. Speaker’s corner var ett skämtsamt namn besättningen använde för det kommunikationssystem ledningen använde för att tala med hela besättningen och alla passagerare. Kameran som filmade personen pekade mot den enda platsen på hela kommandobryggan där ingen monitor skulle vara synlig, eftersom all information där var konfidentiell, och den platsen var just ena hörnet.

”Vad ska du meddela dem?” frågade löjtnant Doe samtidigt som hon testade kameran.

Jonathan Kent log. ”Inte mer än nödvändigt, och för den delen vet vi ännu inte mycket.”

Kameran surrade till och en grön lampa tändes ovanför linsen. I samma ögonblick tändes tusentals skärmar ombord Goldstar som alla visade en tilltufsad men självsäker Jonathan Kent. ”Besättning och passagerare ombord Goldstar”, började Kent innan han gjorde en kort paus för att låta folk spetsa öronen. ”Jag, er kommendörkapten, måste tyvärr meddela att vi har råkat ut för en olycka och har hamnat ur kurs. I nuläget verkar inte skadorna på Goldstar vara något som kan hota dess funktion, men vi måste ändå iaktta stor försiktighet och göra en rad rutinkontroller innan vi fortsätter och försöker hitta tillbaka till vår ursprungliga kurs. Jag återkommer så snart vi vet mer om situationen, men under tiden uppmanar jag er att inte drabbas av panik, ni kan vara säkra på att ni är trygga ombord Goldstar.”

Med en kort handsignal visade Jonathan Kent att han ville att löjtnant Doe skulle avsluta sändningen och lampan på kameran slocknade igen. Kent drog en lättnandens suck.

”Har vi någon aning om var vi befinner oss någonstans än?” frågade Kent hela sin besättning.

”Inte än”, svarade major Jones. ”Vår långdistansradar är ännu ur funktion, och jag har inte utan datorernas hjälp lyckats räkna ut var vi befinner oss. Det jag kan säga, däremot, är att inget ljus från polstjärnan har lyckats nå hit än”, fortsatte han och nickade åt observationsfönstret.

Jonathan Kent insåg snabbt att han inte kunde hitta en enda igenkännbar stjärnbild i det glittrande rymdvalvet. ”Sant”, svarade han. ”Men vad betyder det?”

”Kort sagt”, fortsatte majoren, ”Är vi långt från jorden. Eller snarare där jorden brukade vara. Det finns en chans att vi inte ens är i vintergatan längre.”

Uppenbarelsen orsakade ett mumlande bland besättningsmedlemmarna på kommandobryggan men Jonathan Kent tystnade dem genom att ställa sig upp från sin plats. ”Förklara, major”, sa Kent kort.

”Effekterna av att resa genom svarta hål är än så länge outforskade. Jag kan inte säga något säkert innan alla system är uppe igen, men det finns som sagt en chans att vi har hamnat väldigt långt ur kurs”, sa majoren, med en ton som att han minsann inte var ansvarig för att beräkningarna hade varit fel, och inte borde stå till svars för det hela.

Det tog än fler timmar för Jonathan Kent och de andra på Goldstar att försöka få klarhet i var de befann sig, och i slutändan, nästan tjugofyra timmar efter den förra sändningen kunde Kent än en gång ställa sig i speaker’s corner och berätta för sina medmänniskor att de befann sig i andromedagalaxen, mer än två och en halv miljoner ljusår från det solsystem som mänskligheten till alldeles nyligen hade kallat för sitt hem.

Nyheten hade inte tagits med lika stort mod som den första utsändningen, och när Jonathan Kent återvände till sitt privata rum för att sova, efter nästan två dygns arbete, gick han en kort omväg för att försöka få en uppfattning om vad övriga besättningsmedlemmar hade för inställning. De flesta han passerade såg bleka ut, liksom han själv, med ringar under ögonen, många av dem halvspringandes genom korridorerna. Reparationsarbetet hade fortgått som planerat, men det fanns fortfarande mycket att göra.

Just som han rundade hörnet i den sista korridoren innan sin egen dörr stötte han på löjtnant Doe. Hon stannade up och gjorde honnör mot honom.

”Lugn, Jane, jag är inte i tjänst, och om jag inte missminner mig så är inte du heller det längre?” sa Kent men svarade ändå på hennes gest med en honnör tillbaka, tillsammans med ett leende.

”Förvisso”, svarade löjtnant Doe. ”En reflex.”

Jonathan Kent log igen, och vände sig mot sin dörr för att låsa upp den. Han satte in sin identifikationsbricka och tryckte in en tolvsiffrig pinkod, och märkte till sin förvåning att löjtnant Doe fortfarande stod kvar och tittade åt hans håll när han låst upp dörren.

”Jane, är något på tok? Borde inte du också försöka sova?” frågade Jonathan Kent samtidigt som han stoppade tillbaka sitt kort i fickan.

Hon skakade på huvudet. ”Jag försökte.”

”Vill du ha en kopp te?” frågade han och gestikulerade mot sitt rum. Hon nickade och gick före honom in i rummet.

Jonathan Kents privata rum var spartanskt inrett, med en enkel säng, ett skrivbord och en bokhylla som innehöll en rad extremt gamla, men välbevarade böcker av den typ som knappt användes längre. En dörr mittemot sängen ledde till köket som var inrett med endast det allra nödvändigaste, ett bord och två stolar, en liten kokvrå för att förbereda enklare rätter, ett kylskåp och några skåp. Jane insåg att trots att hon och Jonathan varit vänner länge hade hon aldrig tidigare varit i hans rum.

Han satte fram två koppar på bordet och ställde en gryta med vatten på spisen. Hon höjde på ögonbrynen. ”Så, du kokar te på det gamla hederliga viset?” frågade hon, med ett litet leende.

”Det är det enda sättet att se till att smaken blir alldeles rätt. Temperaturen avgör till stor del om teet är bra eller dåligt”, svarade Jonathan. Hon nickade, men svarade inte. Han visste att hon förmodligen hade jobbat lika länge som honom, om inte längre.

De drack teet i tystnad till en början, och Jonathan försökte att inte få svindel av känslan som infann sig i honom när han tittade ut ur den lilla gluggen på väggen ovanför bordet. Utanför skeppet fanns, som det såg ut nu, oändlig rymd. De befann sig i en annan galax, ingen annan människa hade någonsin befunnit sig där de var nu, och han fann det osannolikt att någon annan någonsin skulle komma dit igen. Jane såg lika tankfull ut, men hon tittade inte ut genom fönstret.

”Vet vi…” började hon, med en röst som inte riktigt vågade avsluta frågan. Hon harklade sig, ”Hur många var det…”

Jonathan vände blicken mot henne, och såg att hon stirrade ner i sitt te. ”…som var kvar?” avslutade han, och hon nickade. ”Svårt att säga”, tvekade han till en början. ”Det fanns ungefär 140 miljoner ombord fartygen… Så det innebär att åtminstone nio miljarder fortfarande var kvar.”

Ingen av dem sa ingenting på en stund. Tanken var ofattbar. Nio miljarder människoöden hade bara för några timmar sedan fått ett slut. Nästan hela mänskligheten hade gått under när solen exploderade. Han vågade knappt föreställa sig hur det hade varit på jorden strax innan det skedde. Hur miljarder människor tittat upp mot solen i skyn och insett att det var för sent, att de skepp som fanns att tillgå redan hade lyft, att det inte fanns någonstans att fly. Han ryste till, och tog en klunk till av sitt te, för att föra tankarna till någonting annat. De drack i tystnad och när Jane reste sig för att gå följde han henne till dörren.

”God natt, Jane”, sa han, och försökte le.

”God natt, Jonathan.”

*  *  *

Historikern Lawrence Bell skrev långt senare om relationen mellan Jonathan Kent och den kvinnan han valde att kalla Jane Doe, eftersom hennes riktiga namn hade försvunnit på vägen. Enligt Bell var det just Jane Doe som i de svåraste stunderna ombord Goldstar inspirerade Jonathan Kent att fortsätta, vilket skulle visa sig vara avgörande för alla ombord Goldstar, och hela mänsklighetens fortlevnad.

Olle tittade mycket skeptiskt på klumpen han hade i handen. Det skulle föreställa något ätbart som skulle kunna vara bitar av de havssköldpaddor som hade lastats ombord åtta veckor tidigare, men säker kunde man inte vara. För åtta veckor sedan hade det varit slutet av juni 1745 och skeppet Götheborg hade varit på ön Ascension. Olle hade aldrig hört talas om den tidigare, men som tur var visste Lambrekt mycket om den. Han var bra på geografi, han hade lärt Olle allt möjligt om de platser de hade sett. De smög på skeppet i Göteborgs hamn, mest för att kika på insidan men de blev knappast ledsna när de insåg att skeppet rörde sig och de fick en gratis resa. Även om det hade varit en tuff resa och många ur besättningen hade sagt upp sig (men hur de lämnade skeppet visste Olle inte, för han såg aldrig vilka båtar som hämtade dem) så hade det varit lärorikt också.

Första stoppet hade varit i Cadiz där Lambrekt hade berättat för Olle om det spanska silvret. Anledningen till att handelsmännen i Kina föredrog det var för att den spanska drottningen Maria Amalia av Sachsen var så vacker och man hoppades att hon hade hållit silvret i sin hand. I Java hade han berättat att människorna oftast bar endast ett höftskynke eftersom man ansågs mer attraktiv ju mer brunbränd man var. De hade spenderat mer tid i Kanton, mestadels med att smita undan från de uppgifter kaptenen försökte ge dem medan de lastade skeppet. Olle hade dock tyckt det var mycket mer intressant att höra allt Lambrekt visste om de murar som omslöt staden. De hade byggts för att de fick så mycket sten över när man byggde den nya delen av staden, och eftersom det inte fanns något skepp till övers byggde man några murar så att inte stenen skulle gå till spillo.

Olles mage kurrade. Det hade nog inte varit en så bra idé att smita ombord på båten i våras. Han kunde inte minnas att han någonsin varit så hungrig förut men trots det tog det emot att äta av de oidentifierbara klumparna. Men Lambrekt hade ju försäkrat honom om att det inte var någon fara. Lambrekt tittade nu uppfordrande på honom så Olle stoppade klumpen i munnen och svalde den så fort som möjligt. Han kunde inte låta bli att grimasera.

- Du ser, det var väl ingen fara, sade Lambrekt och tuggade nu i sig klumpen han hade i handen.

- Jag saknar smaken av älg, sade Olle lite bittert.

- Vad är det för fel på havssköldpadda?

- Är du säker på att det var det vi just åt?

- Givetvis.

- Jag vill aldrig mer äta havssköldpadda, muttrade Olle.

Olle fick vackert stå ut med havssköldpaddeklumparna ett par veckor till. Men så, i början av september kunde man från Götheborg sikta Dover.

- Vakna Lambrekt, man kan se hamnen nu! Olle hoppade bredvid slafen och velade mellan att klappa i händer som ett litet barn och knuffa på Lambrekt som var lika svår att väcka som alltid.

- VAKNA! Han kastade en trämugg på honom och rusade tillbaka upp på däck. Väl där uppe hängde han sig så långt ut över relingen som han vågade för att kunna se bättre.

- Vågar du verkligen hänga sådär? Frågade Lambrekt som nu hade dykt upp på däck också.

- Men det är land, jag ser land! En hamn! Jag vill ha riktig mat, jag vill ha fast mark under fötterna!

- Det kommer du inte få om du trillar i vattnet, sade Lambrekt och drag i Olles tröja.

- Men…

- Inga men. Du ska se att vi kommer få gå av och äta så mycket vi bara orkar på en fin pub i hamnen, sade Lambrekt med tillförsikt.

Till deras stora besvikelse fick de inte lämna skeppet i Dover, man stannade bara till som hastigast för att lotsen John Harley skulle kunna kliva ombord. När man seglade in i Rivöfjorden gjorde man ett kort uppehåll i höjd med Vinga för att byta lots.

- Jag hade verkligen velat ha den där måltiden… Olle var inte alls glad utan hade surat ända sen de fick order att inte lämna skeppet i Dover.

- Men det måste ha blivit ändrade planer snabbt, sade Lambrekt. Nu ska vi ju byta lots igen, det var säkert så att de upptäckte att han från England inte var särskilt bra och vi blev tvungna att bege oss snabbt för att inte missa han som går på nu. Casper Mattsson är en mycket god lotsare, det syns på hans mössa.

- Jaha, var allt Olle kunde svara. Han blev alltid så imponerad av allt Lambrekt kunde.

- Är du hungrig kan vi alltid se vad som finns i matförrådet?

Olle övervägde saken. De hade egentligen redan ätit sin ranson för idag så det kanske skulle bli svårt att komma över något annat än de där sköldpaddsklumparna som han var så evinnerligt trött på.

- Jag vill hellre gå upp på däck och få frisk luft…

- Okej, jag kommer upp när jag hittat något att äta, sade Lambrekt och gick i riktning mot matens tillhåll.

Redan på ganska långt håll kunde man höra ljudet av människor. Sådär som det är när en större mängd människor befinner sig på samma plats. Ett obestämbart surrande som sedan blir ett dånande innan man kan identifiera mer detaljerat vilka ljud som finns däri. Olle stod på däck och såg hur den myllrande massan allt tydligare bestod av människor. Han kikade bakom sig där Casper Mattsson med självsäker uppsyn bestämde skeppets väg in i hamnen i Göteborg. Snart var den här strapatsen över!

- Titta vad jag hittade, väste Lambrekt strax bakom honom. Olle snurrade runt och såg hur Lambrekt mycket förnöjt höll upp en bit kyckling.

- Näh?! Olle försökte rycka åt sig biten men Lambert hann undan.

- Den är min! Det var jag som hittade den! Sade Lambert bestämt.

- Men jag vill också smaka! Olle gjorde ett nytt utfall och lyckades snudda vid det lilla köttstycket innan Lambert tumlade omkull. Som i slow motion såg de hur kycklingbiten for ur Lamberts hand och landade bredvid Casper Mattssons fot. Lotsen märkte det inte. De två pojkarna såg på varandra för en hundradels sekund samtidigt som tanken på att lotsen kanske skulle se köttbiten och ta den ifrån dem eller att den andra skulle hinna fram först fick deras hjärtan att slå hår. Sedan kastade de sig iväg för att nå godbiten först.

Det var tredje gången Götheborg skulle lägga till i Göteborgs hamn, tredje gången familj, vänner, affärsmän och andra skulle jubla över sjömännens hemkomst och den dyrbara lasten de hade med sig. Så blev det inte. Istället stötte skeppet i undervattensklippan Knipla Börö och sjönk. Casper Mattsson fängslades misstänkt för att medvetet ha fått skeppet att gå på grund då Knipla Börö var långt ifrån okänt. Bedrägerimisstankarna flödade. Vad var det som fick lotsen att träffa grundet var ett mysterium.

Snön föll tätt utanför det provisoriska vindskyddet vi satt upp för att klara oss undan nattens köld. Det var bara en vecka sedan jag och Lambrekt hade begett oss in till staden för att göra några ärenden åt mor, vi skulle bland annat hämta finkläder som far hade beställt från skräddaren Sven Hamrén. En stor parad verkade gå genom staden så det var svårt att ta sig fram men tillslut kom vi fram till huset där vi skulle hämta kläderna. Det var en lång kö till huset och det verkade som många unga män var ute för att hämta kläder just idag. Äntligen kom vi fram till disken och en man i en stor mustasch stirrade på oss.

-          Hur var namnet? Sa mannen bakom disken

-          Jag heter Lambrekt och det här är Olle. Svarade Lambrekt

-          Ni ser lite väl unga ut? Sa mannen bakom disken och granskade oss skeptiskt.

-          Nej då, Mor har sagt att vi var gamla nog nu. Sa Lambrekt och log mot mannen.

-          Mor? Ok, låt gå. Här är era uniformer, ställ er längst bak i ledet och följ de andra. Välkommen till den Svenska Armén. Nästa!

-          Tack!

Jag var väldigt förvånad att vi fick Fars kläder så snabbt, kanske hade mor ringt och förvarnat Sven om att vi skulle komma, han uttalade sitt namn så konstigt också och varför sa han det när vi var på väg ut?

Vi vandrade med det långa tåget av andra pojkar väldigt länge. Jag började känna mig lite tveksam om vi verkligen gick åt rätt håll men Lambrekt sa att han hört de andra pojkarna prata om hur roligt det skulle bli att få träffa Norman. Jag förstod inte riktigt varför de ville träffa vår husmor så gärna, hon lagade ju väldigt god mat så det kanske var därför, vi var ju ändå väldigt hungriga vid det här laget.

Det tog väldigt lång tid att gå hem mot vad det tog att in till staden. Förmodligen var det för att staden låg nedanför vårt hus. Lambrekt sa att det tog mycket längre tid då, dessutom hade snön börjat falla och då tog det nog minst en vecka extra.

Varje kväll samlades vi runt öppna eldar för att lyssna på en kille som hette Karl. Han pratade med jättesvåra ord så det var svårt att förstå vad han pratade om. Lambrekt sa att han var någon form av gycklare, han hade ofta en väldigt fin kappa med guldiga knappar och svingade med sitt svärd. Det var väldigt spännande. Många av hans berättelser handlade om främmande platser och stora krig. Vissa kvällar hade jag till och med lite svårt att sova på grund av historierna. Men Lambrekt var ju där vid min sida så jag kände mig ändå trygg.

Här låg jag nu i vårt vindskydd, snön föll tätt utanför och alla de andra pojkarna sprang runt utanför. De försökte förmodligen hålla sig varma. Lambrekt hade begett sig ut med några av de andra men jag tyckte det var skönare att ligga kvar i vindskyddet en stund extra. Vi hade behövt gå upp så tidigt på morgonen det senaste så det gällde att passa på att sova lite extra när man väl kunde. Det var dock svårt när alla de andra väsnades så utanför.

Jag vaknade plötsligt av att Lambrekt skakade liv i mig. Han sa att det var dags att börja gå igen. Jag gjorde mig snabbt iordning. Många av pojkarna låg kvar och sov, de var nog trötta efter att ha sprungit runt och väsnats hela natten tänkte jag.

-          Ska vi inte väcka de andra, frågade jag Lambert.

-          Nej de kommer nog ifatt senare.

Jag såg också att några av pojkarna bar gycklaren, han låg kvar och sov på sin madrass och pojkarna som bar honom såg väldigt trötta ut.

-          Vad har hänt med gycklaren, kan han inte gå själv? Frågade jag Lambrekt.

-          Nej, han hade nog ont i huvudet tror jag. Sa Lambrekt.

-          Titta vad jag hittade! Lambrekt visade mig något som såg ut som en knapp, den var guldig fast hade massor av röda fläckar.

-          Får jag kolla?

-          Nej den är min, du får kolla när vi kommer hem.

-          Är vi inte framme snart?

SLUT

3:e Juli, 1776, Pennsylvania, USA

Skymningen som föll över staden färgade himlen röd i väst, och den ljumma sommarnatten som staden hade framför sig andades förhoppning. Han satt en stund på parkbänken och såg på par och familjer som var ute och gick, och nickade artigt tillbaka åt de herrar som lyfte på hatten åt honom. Barnens lekfulla skratt fick honom att längta bort till en annan plats, där han hade haft mindre ansvar och mindre ångest över den uppgift som låg framför honom.

I hans knä fanns vad som för de flesta skulle se ut som en vanlig portfölj, men vilket egentligen var ett portabelt skrivbord, som kunde öppnas och var fyllt med alla de verktyg han behövde – flera nya, nästan oanvända fjäderpennor, ett bläckhorn och några pergamentrullar, samtliga som gapade hånfullt tomma åt honom.

”God kväll”, hälsade en man plötsligt, och han tittade upp.

”God kväll på dig med, Lambrekt – ehuru jag inte delar ditt lätta sinne”, svarade han, och tittade ner på sitt skrivbord.

Lambrekt satte sig bredvid honom på bänken och suckade. ”Åhå. Vad är det då som tynger dig, Jefferson?”

”Mitt arbete”, svarade Jefferson. ”Som vanligt.”

Lambrekt log. ”Då är det ändå inte husträlarna eller din hustru den här gången. Se så, vad är problemet?”

Jefferson öppnade sitt skrivbord och tog fram en pergamentrulle som var helt tom. När Lambrekt med sin blick visade att han inte förstod fortsatte han att förklara. ”Jag ska presentera ett utkast på vår självständighetsförklaring framför kongressen.”

Lambrekt skrattade. ”Vad är problemet, det låter ju som både ett ärofullt och lukrativt uppdrag!”

”Förvisso”, svarade Jefferson, ”Men det ska vara klart imorgon, och som du ser så har jag ännu inte författat så mycket som en stavelse.”

Lambrekt ställde sig upp. ”Men då vet jag precis vad som behövs…” började han och började strosa ner för gatan. Jefferson skyndade sig att packa ihop sitt skrivbord innan han halvspringandes satte efter sin vän.

De anlände snart till en liten kvarterskrog vars skylt sedan länge blivit stulen, eller fallit ner, och ingen hade ännu fått för sig att hänga upp en ny, varför Jefferson såg lite skeptiskt på sin vän när han öppnade dörren och vinkade åt Jefferson att följa efter. De två steg in i det fönsterlösa rummet som lystes upp endast av en öppen brasa. Ett antal bord med små pinnstolar fanns framställda i rummet, och de flesta var redan tagna av män som satt hukade över pergamentrullar, de flesta med söndertuggade fjäderpennor och rufsiga frisyrer.

”Vad är det här för krog?” frågade Jefferson skeptiskt när han synade rummet och dess tillfälliga mecenater.

”Enligt utsago ska det vara hit skrivkramp kommer för att dö”, svarade Lambrekt och pekade åt ett tomt bord medan han gick till baren och talade med bartendern. Jefferson satte sig lite osäkert vid bordet och slog upp sitt portabla skrivbord. Han tog fram pergamentrullen, sitt bläck och en penna, men som så många gånger förr kände han sig fullständigt blockerad. Han kunde inte tvinga fram orden hur mycket han än försökte men han hann inte ge upp av frustration innan Lambrekt återvände till bordet.

”Nå, jag finner inte miljön särskilt mer stimulerande än Pennsylvanias gator. Blir det inget dricka så går jag hellre”, sa Jefferson när han noterade Lambrekts tomma händer.

”Stilla dig själv, käre vän. Drickat är på väg”, svarade Lambrekt, samtidigt som han höjde en hand i en lugnande gest.

En yngling steg strax fram ur dunklet i lokalen, bärandes på en bricka med två stop. Han skulle strax ställa fram dem på bordet när han snavade över sina egna fötter och spillde hela innehållet över Jeffersons pergament och knä. Jefferson ställde sig upp och var för ett ögonblick nära att i vredesmod klappa till ynglingen, men lugnade sig när han insåg att det skulle se föga vackert ut om det kom ut att kongressledamoten dagen före självständighetsdeklarationens undertecknande inte bara hade misslyckats med att författa nämnda deklaration, han spenderade därtill kvällen med att spöa upp servitörer på stadens krogar.

Lambrekt, å andra sidan, bara skrattade. ”Se till att hämta två nya, Olle, så lovar jag att Jefferson har lugnat ner sig till dess.”

Ynglingen reste sig och nickade och sprang därefter tillbaka in i dunklet och Jefferson satte sig ner igen med en djup suck. ”Klumpeduns…” mumlade han och slängde den blöta pergamentrullen på golvet.

När Olle något senare återvände med två nya stop lyckades han till Jeffersons stora förvåning ta sig ända fram till bordet och ställa ner drickat innan han återigen försvann. Lambrekt tackade glatt men Jefferson bara nickade surt.

Brygden i stopet skummade men luktade inte som öl. ”Vad är det här?” frågade Jefferson och försökte syna vätskan i det dåliga ljuset.

Lambrekt log igen. ”De kallar det för Shakespeares lemonad.”

Vad som hände senare på kvällen kunde Thomas Jefferson i efterhand inte svara på. Det enda han vet är att han vaknade morgonen därpå med ett färdigförfattat dokument bredvid sig, och inte ett spår syntes till av Lambrekt. När han i efterhand läste genom dokumentet mindes han hur Lambrekt hade övertygat honom om att han skulle inleda det hela med en blödig rad om alla människors lika värde, och när denna rad lästes upp inför kongressen vred det sig i magen, eftersom han fruktade att dessa vita män i pudrade peruker skulle skratta åt hans dravel.

Till hans stora förvåning möttes hans dokument med höjda ögonbryn, men även gillande nickningar. Dokumentets undertecknande av de 56 delegaterna skänkte Jefferson inte bara stolthet, utan även lättnad, över att hans vän med sin mirakelsprit hade räddat honom från förnedring.

Den amerikanska självständighetsdeklarationen har beskrivits av historiker som ”ett av det viktigaste dokumenten i världshistorien” och av okänsliga lekmän som ”historiens första kioskvältare”. Dess klassiska rader som stolt presenterar individens rättigheter har lagt grunden för den amerikanska identiteten, och ses som stöttepelare för den amerikanska drömmen, att vem som helst, oavsett bakgrund, kan lyckas med tillräckligt mycket arbete.

2034 Adam

Ett bilalarm tjöt för döva öron över staden, och gatlamporna blinkade i otakt, vilket Adam tolkade som att strömmen höll på att försvinna igen. Paniken som hade slagit landet, trots att ingen här ännu hade insjuknat, var värre än någon tidigare hade skådat. Adam hade själv sett tidigare fullt rationella människor bete sig på helt irrationella vis. Han hade sett folk ta livet av sig från stadens hustak. Han hade sett folk plundra ohämmat från butiker och varandra, som i ett desperat försök att berika sig i livets kanske sista dag. Mantrat verkade vara ”den som har mest prylar när man dör vinner” och alla han såg runtomkring sig tävlade.

För sin egen del hade han aldrig försökt att ta del av masshysterin och hade istället fokuserat på att försvara det som var hans och hennes. Huset som han befann sig i just nu var säkert barrikaderat från både fram- och baksidan. Ingen skulle kunna ta sig in för att stjäla, och om någon mot förmodan lyckades ta sig in hade de troligen aldrig lyckats ta sig ut med någonting som var deras och livhanken i behåll.

Staten hade osedvanligt fort reagerat på katastrofen och deklarerat undantagstillstånd i hela landet. De stängde gränserna både in och ut från Sverige och uppmanade polisen att utnyttja det våldsmonopol de hade enligt lagen, och för en kort tid fungerade den ökade polisbemanningen och den konstanta patrulleringen på gatorna till dess att plundrarna insåg att de var fler än poliserna och helt sonika fortsatte att plundra bäst de ville. Staten svarade med att sätta in försvaret och hemvärnet, men dessa insåg fort att det var långt mer lukrativt att plundra som alla andra, lönen som staten betalade ut i from av proviant och andra förnödenheter var ganska sparsam, och man kunde för det mesta stjäla till sig det mesta.

Mat var det enda Adam kunde med att stjäla, det fanns i princip inget annat sätt att få tag på föda. På taket där de bodde fanns ett litet växthus där Eva odlade grönsaker, men det var knepigt att skaffa vatten som man kunde avvara och grönsakerna växte långsamt.

”Det är rofyllt att odla dem”, hade hon svarat när Simon först ifrågasatte växthusets existens, och det faktum att de måste dela sitt friska dricksvatten med ett gäng tomater och gurkor. ”Och vi kommer att behöva mat förr eller senare. Du kommer att tacka mig då.”

Adam log när han tänkte tillbaks till den stunden och mindes hur Simon hade öppnat munnen för att argumentera emot Eva, men hans syster hade tystat honom med blicken, som alltid, och han hade gett sig. Maria hade aldrig invänt mot Evas växthus, och Adam hade skämtsamt döpt det till Eden. Det var den sista fridfulla platsen som han kunde se från taket, allt annat badade i dekadens och förstörelse. Det fanns stunder, särskilt på nätterna, efter att Eva hade somnat, som han låg vaken och funderade på varför de egentligen fortfarande kämpade för livet. Varenda dag de fortsatte att tillbringa i den här världen var en kamp för överlevnad. Det var längesedan de hade hört något från utlandet, han kunde omöjligen veta hur det såg ut i länder där det hade brutit ut. Trots detta, trots känslan av att han alltid behövde vaka över sitt eget och sina vänners liv under varje minut de spenderade här, så trodde han ändå att det fanns ett slut. Han kände inom sig att det skulle komma en dag då han och de andra kunde börja återbygga ett samhälle runt sig, och han skulle inte ge sig, även om den dagen kändes oändligt långt borta varje kväll, då de sista strålarna från solen slukades av den kommande natten.