Cluedo: Act 4 Albin Silverberg
Mitt miserabla förflutna hade alltid följt mig som en skugga med en igels ihärdighet. Jag var i grunden egentligen inte en dyster eller cynisk människa men redan vid den ringa åldern av 22 hade jag samlat på mig en bitterhet motsvarande ett mindre behandlingshem för krigsveteraner. Mina föräldrar hade tagits ifrån mig på det grymmaste av sätt och mitt barndomshem var numera bara aska. Mitt hämndbegär brottades med mitt samvete och min vilja att vara en god man.
Jag var den yngste doktoranden på skolan och min stolthet nådde höjder som kunde tävlat med Babels torn. Enda skillnaden var att inte ens gud kunde slå ner mig från min piedestal av självsäkerhet och akademikergrund. Jag var övertygad om att jag skulle bli citerad långt efter min död och sätta namn på otaliga vetenskapliga begrepp och teorier.
”Plommons reflexiva filosofi”
”Plommonmodellen”
”Plommons matris”
Titlarna fick mig att känna mig som den största och starkaste pojken på lekplatsen som kunde erövra vilka spadar och cyklar från vem som helst utan motstånd.
Rummet som jag hade blivit tilldelat speglade inte något som kunde kopplas till mig. Inga tavlor, inga bilder. Bara en säng, ett skrivbord och hundratals böcker i travar, sorterade efter mitt alldeles eget system. Skrivbordet vars väsen kretsade kring min laptop kunde mest liknas vid en kommandocentral. Gamla journaler, brev, öppna utredningar, nedlagda utredningar bildade en informationstornado över den blanka träskivan. Min far hade blivit mördad. Min mor hade blivit mördad, som en kebab. En bränd sådan. Innebränd.
Hämnden viskade dumheter i mitt öra. En aggressiv nyfikenhet brann. Polisen var inkompetenta, utredarna var förmodligen fjollor utan någon som helst verklighetsförankring.
Sedan tidiga barnsben hade jag haft en känsla av att jag i slutändan skulle vara tvungen att ta vara på mig själv utan hjälp från andra. Det hände att jag såg på mig själv som en civil elitsoldat bland vanliga dödliga. Jag hade svart bälte i jiu-jutsu, var vältränad och en jävel på att simma, kvällskurser i förstahjälpen och kunde klara mig utmärkt av vad skogen hade att erbjuda. Jag kunde inte vid detta tillfälle ens kunna föreställa mig att jag åtskilliga år senare skulle bli överrumplad och mördad av någon inte ens hälften så stor som mig själv.
Min pappa var jägare. Han lärde mig massor om skogen, om meningslösa växter och giftiga svampar. Men framför allt var det han som lärde mig döda. Jag minns klart första gången jag dödade. Det var en hare. Vi hade skadeskjutit den, förmodligen träffad med bara ett hagel, vilket gjorde att den stackaren haltade fram i en panikartad men ack så ineffektiv spurt. Pappa hade fått mig att krossa det fluffiga och öronprydda huvudet med en sten. Jag minns att jag hade förväntat mig en blixt från en klar himmel, att någon effektfull sorglig musik borde spelats eller att gud borde straffat mig för min gärning. Men ingenting. Att döda var inte mer dramatiskt än att tända en cigarett eller koka nudlar. När tonåren kom började jag läsa böcker skrivna av dömda yrkesmördare och se några actionrullar i veckan. Jag undrade mycket hur det egentligen skulle vara att släcka ett riktigt liv. Föga anade jag att dagen då jag skulle bära en annans blod på händerna skulle komma mycket snarare än min 23-årsdag.
Jag träffade kvinnan i grönt på en vanlig tråkig och mulen torsdag. Hennes välformade rumpa landade mitt emot min på ett av mina stammishak där jag sedvanligt satt och skrev på min avhandling och sörplade whiskey. Hon hade blå ögon, rovdjurslika som en örn och gröna slingor i sitt röda hår. Jag kom på mig själv med att undra vilken av Sagan om ringen-filmerna hon rymt ifrån men vad som kom ur min mun var något helt annat.
”Mitt namn är Horace”, jag sträckte fram min hand för att hälsa. ”Vad heter lilla hjärtat?”
